Slovenska zveza na Švedskem Letnik/Årgång 23, Št./Nr 86 Slovenska riksfbundet i Sverige ISSN-2000-2173 POMLAD/VÅR 2024 Slovensko GLASILO / Slovenska BLADETMarec 2024, Št./Nr 85, Letnik/Årgång 23 Izdajatelj/Utgivare: Slovenska zveza na Švedskem / Slovenska riksförbundet i Sverige, PG:72 18 77-9 Financna podpora: Urad Vlade RS za Slovence v zamejstvu in po svetu; clanarina SZ Naslovnica/omslag David Taljat Zadnja stran/sista sidan: David Taljat Glavni in odgovorni urednici/ huvudredaktörer: Danni Strazar, Suzana Macuh Oblikovalka & slov. lektura / Teknisk redaktör: Danni Strazar Naslovi & lektura šved. besedil / Adresshantering: Suzana Macuh Naslov uredništva / Redaktionsadress: Slovenska riksförbundet i Sverige, Box 145, 731 23 Köping E-naslov/E-post: slovenskoglasilo@gmail.com Slovensko GLASILO (2002) izhaja 4x letno v 580 izvodih Svoje prispevke pošljite na zgornji naslov do 28. maja 2024! Skicka era bidrag till Slovenska BLADET senast den 28 maj 2024, adressen ovan! Za vsebino objavljenih clankov so odgovorni avtorji. Pisma društev, ki niso clani Slov­enske zveze, in oglase posameznikov objavljamo le, ce je v glasilu dovolj prostora. S poštovani clani Slovenske zveze, znova smo vstopili v novo leto. Želim vam, da naj bo res srecno in uspešno, imejmo upanje in pricakovanje, da bo leto res boljše prav na vseh podrocjih. Vse prevec nas obdajajo neprijetne in skrb vzbujajoce novice, iz dneva v dan slišimo in vidimo gro­zeca dejstva. Clovek bi zelo rad skocil na pomoc, ce bi to bilo enostavno, kar pa seveda ni. Imejmo v mislih vse in vsakogar, ki trpi zaradi teh groznih in nesmiselnih dejanj v današnjem casu. Spoštovani clani Slovenske zveze, dragi bralci Slovenskega glasila, želim vam res uspešno predvsem pa zdravo leto, v katerega smo zakorakali slabimi tremi meseci. Ob tej priložnosti želim izreci nekaj lepih besed in misli, ki nas povezujejo in vodijo k druženju v okviru družine znancev in prijateljev, prav tako tudi društev in seveda tudi v okviru Slovenske zveze. Kot predsednik te organizacije nosim v sebi veliko željo upanje ter op­ timizem, da bo delo in ustvarjanje najlepše potekalo v medsebojnem spošto­ vanju ter v lepem sodelovanju nas vseh delovnih in odgovornih clanov Slo­ venske zveze. Na tem mestu vabim vsa društva, še posebej mlajšo generacijo, da se nam pridružijo ob nacrtovanih dogodkih in raznih srecanj slovenskih rojakov na Švedskem. Spoštovani vodilni in odgovorni v društvih, s prošnjo se obracam prav na vas, da storite vse po svojih moceh, da privabite mlajše rojake v delovanje vašega društva, in potem bo lažje tudi pridobiti nove delovne in ustvarjal­ ne clane v delovanje društev in seveda tudi v organizacijo Slovenske zveze. Vsi vidimo, kako nas cas zapušca, vsak dan smo starejši, morda premalokrat pomislimo, da je treba stvari in dejanja obnavljati in jih postavljati na trdna tla. Mnogo besed je treba spregovorit, velikokrat je tudi treba kaj potrpeti, še veckrat pa kaj narediti, pa vendar se na koncu vse veckrat dobro obrestuje in tudi dobro konca. Pred nami so letni obcni zbori, ki se bodo izpeljali v društvih. Ob tej priliki zaželim vsem uspešno delo in pravilne odlocitve. Tudi v organizaciji Slovenske zveze bomo izpeljali obcni zbor slovenskih društev 23. marca 2024 v prostorih Sensusa, Södra Vallgatan 5 211 40 Malmö že zgodaj dopoldne, kajti popoldne gremo vsi skupaj na praznovanje dvojne petdesete obletnice društev Planika Malmö in KD Slovenija Olofström. Ob tej priliki velja po­vabilo vsem slovenskim društvom, da si nacrtujejo ta dan in se nam pridružijo. Delo Slovenske zveze v prihodnosti bo potekalo tako, kot smo že vsi clani vajeni, skupaj z upravnim odborom bom skrbno obvešcal vse Slovenske rojake zveze o delovanju in vseh novosti, ki nastajajo skozi leto. Spoštovani clani,pri vsem vam želim lepo pocutje ter mirno in brezskrbno življenje. Ob tej priliki pa seveda želim vam, drage žene dame in dekleta, vse naj­boljše ob minulem prazniku Dneva žena, in prav tako vse lepo ob materin­skem dnevu. Uživajte! Alojz Macuh Predsednik SZ Ordförande Slovenska riksförbundet e-pošta: slovenska.riksforbundet@gmail.com Spoštovani clani Slovenske zveze! Vse lepo vam želim za lepe velikonocne praznike, naj vam prinesejo notranji mir, v srcu pa sreco in zdravje. Novice iz Geborga S edaj se že pozna, da so dnevi malo daljši, saj zjutraj nastopi prej dan in je zvecer dlje svetlo. Zima se nikakor noce posloviti, sneg, ki je skopnel in je na površino prišlo vse umazano, smeti in živalski iztrebki. Je pa bilo lažje hoditi, pa glej veselje, ki bi trajalo, spet so se pojavile snežinke, tempera­tura pod niclo in zima se nadaljuje. Ponedeljek 12. februarja je bil še posebej slab dan: Poledica, pomrznjen dež in pozivi po radijskem sprejemniku, da naj ljudje ne hodijo ljudje. Sama sem morala v pralnico in sem hodila kot po jaj­cih. Na cevlje sem si namestila kar posebne dereze, da bi bila varnejša. No, kot da to ne bi bilo dovolj, je v Lisebergu (igralni in vozni park) ob 10. uri dopol­dne izbruhnil požar z visokimi plameni in crnim dimom, ki ga je bilo mogoce videti po velikem delu Göteborga. Zagorelo je v vodnem parku, v zakljucnih delih, kjer se je vnela plastika. Konec aprila naj bi ta del imel otvoritev. Gasilci so poskušali pogasiti vodni park Oceana. 13 ljudi je bilo lažje poškodovanih in ena oseba je žal preminula, nastala pa je tudi velika materialna škoda. Pro-met od ulice Korsvägen do Liseberg Södra je zaprt za ves promet, veliko jih mora voziti dalec naokrog, da pridejo do doma. Dogajale so se nepricakovane stvari in na urgenci v Mölndalu je bilo kar nekaj poškodovanih zaradi poledice, z zlomljenimi nogami in rokami in drugimi poškodbami. Vse na en dan, malo, a veliko. V društvu Slovenski dom smo imeli 24. februarja obcni zbor. Srecali smo se in se pogovorili o nadaljnjem delu in izbrali novega predsednika. Ob­ cni zbor je soglasno izbral Marijo Kolar za novo predsednico. Težko bo na­ domestiti Jožeta, ki nas je tako nenadoma zapustil. Ljubljeni in nepozabljeni dragi Jože in njegova harmonika. V mesecu maju pripravljamo izlet, takrat je že lahko toplo in upokojenci obicajno še ne odidejo v Slovenijo. Tudi 50-letnica Planike bo konec marca v Malmöju. Mogoce se bo uredilo tudi s švedsko železnico, SJ, da bodo našli stroje­ vodje in vagone in da bo vse delovalo. Lani decembra sem uro in pol cakala na železniški postaji v Stockholmu, da so popravili napako na kretnicah in smo se odpeljali za Göteborg. Sedaj, ko sva se nameravali z vlakom peljati v Malmö, so odpovedali ravno to potovanje, ker že vnaprej vedo, da konec marca ne bodo imeli razpoložljivih vlakov. Pred nekaj dnevi se je direktorica opravicila za vse tegobe, ki so jih potniki doživeli zaradi odpovedanih voženj. Vcasih smo res brez moci, ce nam jo zagode vreme ali kaj drugega. Tudi naši slavljenci so si morda kaj zaželeli in upam, da se jim želje uresnicijo. Vedno vec nas je, ki smo ostali sami in brez dolgoletnih partnerjev, toda življenje mora naprej,Vcasih so težki dnevi,žalost je prisotna in spomini teži­jo srce. Obiski na grobu ali v spominskem vrtu (minneslund), prižgana sveca, šopek cvetja – vse to je del izkazane ljubezni do moža, žene ali prijatelja.Tisti, ki nimajo obveznosti v društvih, cerkvi ali kje drugje, so še bolj osamljeni, posedajo doma in se smilijo sami sebi. Zakaj je to potrebno? Pridite v cerkev, društvo na obcni zbor, ali pa se zberite in sprehodite po parku ter sprehod zakljucite s srecanjem ob kavi. V februarju smo se neki petek zbrali na Backaplanu v restavraciji Kol-Grill, uživali ob dobrem kosilu ob prijetnem klepetu in smehu. Saj ni miš­ljeno, da bi morali po nepotrebnem zapravljati, le enkrat na mesec se bomo zbrali in to naj bi postalo tra­dicionalno. Lahko mi verja­mete, da se še zdaj, ko pisem te novice, smehljam ob misli na to, kako smo se imeli lepo. Tretjo nedeljo v marcu mesecu nas bosta obiskala Ka­rolina in Lasse iz Jönköpinga in bomo gledali diapozitive z lanskega potepanja poho­dnikov v Sloveniji. Vedno je prijetno, kadar se zberemo v dvorani Astridsalen in prisluh­nemo pripovedi, kaj so doživeli na pohodu. Želimo Vam Blagoslova ob Veliki noci, odlicno potico, pisane pirhe in vse kar spada k taksnemu prazniku. Obenem pa ne pozabite na prijatelje ali znance, ki so sami doma, obišcite jih in poklepetajte z njimi. Marija Kolar za Slovenski dom Srecno predvsem pa zdravo novo leto 2024 S poštovani clani slovenskega društva »Simon Gregorcic, Köping«. Zo­pet se je poslovilo še eno leto, ta zlati cas mine res vsem tece prehitro, ne morem dojeti, da smo že v tretjem mesecu tega leta, in še malo pa tudi tega meseca vec ne bo. In kot po navadi bo treba pohiteti, da mi bo us­pelo uresniciti vse zacrtane cilje. Življenje clanov društva Simon Gregorcic iz Köpinga poteka, ki smo navajeni. Tako smo že na prvem sestanku uprav­nega odbora sklenili in potrdili plan dela za leto, ki je pred nami. Ni kakšne bistveno velike spremembe od prejšnjega leta, kar pa novega, bomo vsekakor izpeljali s skupnimi mocmi v dobro vseh clanov društva Simon Gregorcic. Pred seboj imamo v nacrtu izpeljati obcni zbor društva »Simon Gregorcic«, hkrati pa bomo tudi pocastili drage žene, mamice in dekleta za praznicni Dan žena. Seveda pa vas že sedaj obvešcam za lep tradicionalni binkoštni praznik, namrec romanje v Vadsteno.Vse bo urejeno in pripravljeno tudi mini avtobus je že rezerviran, da se bomo lahko podali na božjo romarsko pot za Binkoštni praznik. (Glej nacrt dela društva za leto 2024) Želim si, da bi leto, v katero smo stopili, bilo res uspešno na vsem po­drocju, pri vseh dejavnosti, bogato z zdravjem, in naj bo leto brez velike spre­membe v celotni družbi. Vsi skupaj hrepenimo po zdravju in seveda v teh casih tudi po miru med ljudmi na tem svetu. V preteklem letu je bilo izvedenih mnogo lepih nepozabnih dogodkov, naj se tako odvija tudi v letu, v katero smo krepko zakorakali. Leto je namenjeno druženju in veselju v društvenih prostorih tudi v tem letu, ki smo ga pravkar zaceli. Želim si, da se ob sobotah dobimo v cim vecjem številu, pridite na pogo­ vor ob kavici. Poskrbimo za dobro voljo nas vseh, vsako soboto je tudi možnost za igranje kart. Naj bo obilo medsebojnih srecanj v društvenih prostorih ki jih imamo na razpolago, obdržimo to kar imamo in tako bo tudi prav za vse skupaj. Alojz Macuh Predsednik društva Simon Gregorcic Ordförande Slovenska föreningen Köping Nacrt dela slovenskega društva Simon Gregorcic iz Köpinga v letu 2024 Verksamhetsplan för Slovenska föreningen i Köping för år 2024 Mån/ Mes SLOVENSKO SVENSKA Jan Družabni veceri ob sobotah Valentinovo / 10. 2. 2024 / Prešernov dan Dan žena / 9. 3. 2024 Družabni veceri ob sobotah Romanje v Vadsteno / 18. 5. 2024 Praznovanje solsticija (midsommar)/ 21. 6. 2024 Dan državnosti / 25. 6. 2024 Trivselkvällar på lördagar Alla hjärtans dag / 2024-02-10 Internationella kvinnodagen /2024-03-09 Trivselkvällar på lördagar Resa till Vadstena / 2024-05-18 Midsommarfirande / 2024-06-21 Nationaldagen / 2024-06-25 Feb Mar Apr Maj Jun Julij-Sep Delo društva po dogovoru Avg Srecanje vseh generacij / v avgustu 2024 Okt Nov Vsi sveti / 2. 11. 2024 Družabni veceri ob sobotah Dec Sv. Miklavž, / 7. 12. 2024 Silvestrovanje / 31. 1. 2024 V septembru in oktobru je tudi cas za nabiranje gob. Dobivamo se tudi ta­krat in skupaj preživimo lepe trenutke v gozdovih. Želim veliko veselja in uspeha pri delu! Aktivteter i föreningen enligt överenskomelse Slovensk träff för alla generatio­ner / 2024 Augusti Allahelgona helg / 2024-11-02 Trivselkvällar på lördagar Sankt Nicolaus / 2024-12-07 Nyårsfirande / 2024-12-31 I september och oktober plockar vi svamp och umgås ute i naturen. Jag önskar många trevliga stunder samt ett stort deltagande på alla aktiviteter ! Spoštovani clani društva! Vsem skupaj želim res lepe, razpoložene in vesele velikonocne praznike! Glad påsk till er alla! Iz vsega srca vam želim vse lepo ob prihajajocih praznikih, vsem clanom in vsem vašim v družinah pa lepe in doživete velikonocne praznike. Naj bo to cas pristnega veselja, tkanja toplih spominov ter prijetnega druženja z najdražjimi. C.estitke vsem ženam! S šopkom rož res ne moremo zgrešiti za noben praznik. Pred kratkim so naše žene praznovale dan žena, zato jim želim vse najboljše za minuli praznik. C.estitke vsem clanom društva ” Simon Gregorcic” Spoštovani vsi clani, ki ste imeli rojstni dan v tem obobju. V tej številki Slo­venskega glasila vam cestitam za svoj osebni praznik, še posebej vsem tistim, ki ste zabeležili okrogli jubilej. Spoštovani Anton Breznik, naj ti bo ta jubilejni rojstni dan vesel in razigran, naj sreca, radost in veselje te spremljajo vse življenje, Vse najboljše za osebni jubilejni praznik ti želimo clani in prijatelji društva ”Simon Gre­gorcic Köping” Anton, många och varma lyckönskningar till dig och stort grattis på din födelsedag önskar vi i slovenska föreningen. Alojz Macuh Predsednik društva Simon Gregorcic Ordförande Slovenska föreningen Köping e-pošta: aa.macuh@gmail.com V decembrskem dopisu smo omenili božicni koncert 10. decembra, ki se je odvijal pod pokroviteljstvom veleposlanika RS za Nordij­ske države, g. Mihaela Zupancica s soprogo Andreo Zupancic. Na koncertu je nastopila mezzosopranistka in flavtistka Rebeka Hren Dragolic iz Slovenije, ki pa je na tem koncertu združila moci tudi z Uršo Bonnevier (klavir), Jakobom Bonnevierjem (violoncelo), Danni Stražar (kitara), pevsko pa so se združili v tercetu z mezzosopranistko Klementino Savnik in njenim možem Sebastjanom Savnikom, ki vsi živijo na Švedskem. Glasbeni program je bil božicni, skladbe pa so bile odpete v slovenskem jeziku.Na koncu koncerta je otroke obiskal tudi (slovensko govoreci) Miklavž. Dve pesmi so odpeli tudi otroci, ki v Stockholmu obiskujejo dopolnilni pouk slovenšcine, na kitari pa jih je spremljala njihova uciteljica Danni Stražar. Koncertu je sledilo izjemno prijetno druženje ob slovenski potici, piško­tih, slovenskem vinu in kavici. Hvala tudi vsem pridnim rokam slovenskega društva Orfeum, ki so pri­skocile na pomoc pri pripravi zakuske in dvorane. Letos za 8. februar nismo pripravili posebnega koncerta, smo pa na You-Tubu objavili izjemen koncert, ki smo ga imeli na lanski Prešernov dan. Pris­luhnete mu lahko na: https://youtu.be/Sr9EvWom6xk. Po dolgem casu smo 11.februarja organizirali pustovanje za najmlajše. Vecinoma so se ga udeležili otroci, ki obiskujejo dopolnilni pouk slovenšcine, morda se nam jih drugo leto vec pridruži. Zaplesali smo in se pogostili z odlicnimi krofi (polnjenimi z marmelado, se razume). Na zacetku marca je potekal obcni zbor našega društva in upravni odbor se je tokrat prenovil z novimi mocmi iz vseh koncev Švedske, saj delujemo tako v Stockholmu kot na jugu Švedske. Svoje clane bomo redno obvešcali (elektronsko) o novih dejavnostih in srecanjih. Idej je veliko in nekaj stvari se bo zgodilo že do poletja, veliko pa jeseni. Predsednik Rudolf Belec Podpreds. Natali Krumpacnik Blagajnik Diana Krumpacnik Tajnik Mira Dekanic Clani UO: Suzana Sec, Don Sevcuk, Alexandra Križ, Tanja Stare, Aleksan­der Mladenovic. Nadzorni odbor: Dennis Belec, Jonni Silic. 50.obletnico bomo praznovali v soboto, 23. marca 2024. Tudi tokrat pridejo glasbeniki iz Slovenije, in sicer ansambel Zadetek, ki je pri nas pred davnimi leti že gostoval. Takrat so se dobro odrezali, zato upajmo, da bo tudi tokrat tako. Prireditev bo potekala blizu morja na naslovu: Restaurang Hamn+Peppar Kinagatan 7, 211 20 Malmö. Rezervirajte si mesto najpozneje do 15. marca 2014 pri Natali Silic, te­lefon 0709 39 51 34. Vstopnina in konzumacija z vecerjo znaša 300, samo vstopnina brez hrane pa 200 kron. Zagotovite si mesto, dokler je še prostor. V kulturnem društvu Slovenija v Olofströmu smo v soboto 9. decem­bra imeli božicno praznovanje. Organizirali smo vsakoletni božicni in zimski vecer, ki se ga je udeležilo precej clanov. Smo pa pogrešali otroke,le Alma je prišla z mamico in s starimi starši.Toda odrasli so prišli od blizu in dalec in se udeležili vsakoletne božicne vecerje (julbord). Po vecerji smo se veselili in skupaj zapeli ob zvokih harmonike našega Viktorja Sem­primožnika. Bilo je lepo in veselo, naš predsednik nas je lepo obaril z lepo dobrodošlico. Hvala, Miran. Na dan starega leta smo imeli sveto mašo. Zbrali smo se v društvenih prostorih in nato pojedli kosilo. Kar dolgo smo posedeli in z veseljem se razšli ter si medsebojno zaželeli srecno novo leto 2024. Hvala našemu župniku Zvonetu. SLOVENSKO DRUŠTVO STOCKHOLM Roke gor, ce ne, streljam V zacetku decembra smo se clani Slovenskega društva v Stockholmu zbrali v Laserdome na Kungsholmnu na strelskem obracunu. Modri smo streljali na rdece, pošteno smo se prepotili in se po odlicni igri o taktiki pogovorili še ob pijaci. Rdeca ekipa je tokrat premagala modro, vendar bo naslednjic obratno - modri že treniramo! Obcni zbor s kulturnim programom V nedeljo, 10. marca, je imelo naše društvo obcni zbor s kulturnim progra­mom pevskega zbora Triglav in plesnega projekta Babice. V letnem nacr­tu društva imamo med drugim bowling, badminton, laser tag, obisk otroške igralnice, organizacijo prevoza v Vadsteno, obisk dvorca Skokloster, piknik, martinovanje in pa znova obisk božicnega sejma. Seveda pa tudi pevske vaje zbora Triglav. Zaradi selitve nekaterih clanov imamo spremembo v sestavi upravnega odbora, podrobnosti preberite na naši spletni strani. Vadstena 50 let: 1974 –2024 Binkoštna sobota, 18. maj 2024 Slovesno bogoslužje ob 12. uri pri sestrah bo s somaševalci vodil škof msgr. Anton Jamnik. Pri sv. maši bodo prepevali clani VS Cantate Domino. Ansambel Javor bo poskrbel za slovensko vzdušje. Misijski pastoralni svet in pomocniki iz Göteborga, iz Köpinga in od drugod bodo poskrbeli za prijetno pocutje kar se tice hrane in pijace. Slovenska zveza, vsa slovenska društva in posamezniki, vabljeni na zlati jubilej vaših vseslovenskih romanj in srecanj v Vadsteni! Velikonocno vošcilo rojakom na S.vedskem Kje so casi, ko smo g. Jožef Drolc, za njim pa tudi jaz s pomocjo naše novi­narke, zdaj že pokojne Jasne Carlen, pripravljali vošcila rojakom za božic in za Veliko noc na švedskem radiu. Kjer so zazvenele liturgicnemu casu pri­merne slovenske pesmi, ki smo jih skupaj posnemali z vinilnih plošc, kjer je še vcasih tudi hršcalo, ampak smo bili ponosni, da je slovenska božicna ali velikonocna pesem obiskala slovenske domove na Švedskem in jih naredila še bolj praznicne.V teh letih, kar obstaja Slovenska katoliška misija Göteborg na Švedskem, se je marsikaj spremenilo. Jezus rece Marti in danes govori nam: »Jaz sem vstajenje in življenje. Kdor veruje v mene, bo živel, tudi ce umrje; 26 in kdor koli živi in veruje v mene, vekomaj ne bo umrl. Veruješ to?« 27 »Dà, Gospod,« mu rece: »jaz ve­rujem, da si ti Kristus, božji Sin, ki mora priti na svet.« Dragi rojaki, praznujmo praznik zmage Življenja in dan Vstajenja. Ocis­timo svoja srca starega kvasa in bodimo opresno testo. Veselo Alelujo vošcim! Vaš Zvonko Podvinski Jože Plecnik M inns ni när Slovenien på 1990-talet fick sin egen valuta, tolar? Minns ni också hur de fina sedlarna då såg ut? Och kommer ni ihåg vem mannen i den karakteristiska hatten var, han som – med all rätt – fick äran att pryda 500-tolar-sedeln? En sådan sedel har jag på väggen hemma hos mig, inom glas och ram. För det är ju på väggen man brukar ha sina idolporträtt hängande, inte sant? Jože Plecnik. En av många fascinerande arkitekter som verkade i Europa under tidigt 1900-tal. Och med en alldeles egen stil, som inte är lätt att be­skriva – den ska helt enkelt betraktas. Under 1990-talet kom jag att vistas några längre perioder i Ljubljana, efter att tidigare bara ha besökt staden under korta dagsbesök. Och under de veckor och månader jag verkligen fick känna mig som en Ljubljancan och vandrade kors och tvärs på stans gator så insåg jag snart hur annorlunda dagens Ljubljana hade sett ut utan Plecniks verk. Tromostovje och marknadshallarna är väl det de flesta ser, när de strövar längs Ljubljanica. Och båda de verken är sannerligen värda att beskåda, även i sina detaljer. Men Plecniks spår hittar man också på många andra ställen i och nära Ljubljana. Liksom spridda över hela Slovenien. Liksom på borgen Hradschin i Prag. Liksom i Wien, den stad som i Plecniks ungdom också var huvudstad i den dubbelmonarki, där dagens Slovenien ingick, och den stad där han som så många andra unga arkitekter studerade under den sedermera berömde Otto Wagner. En del av Plecniks verk innehåller så otroligt många finesser och detaljer att man knappast kan ta in allt vid första besöket på platsen. En av dessa byggnader är kyrkan Sveti Mihael na Barju, som man hittar i Crna vas strax utanför Ljubljana. En osannolik skapelse i sig och ännu mera osannolik om man betänker att det rör sig om en kyrka. Exteriören skulle kunna vara en del av en borganläggning eller stadsmur och interiören fick mig att dra efter andan. Visst fanns där det man förväntar sig i ett katolskt kyrkorum men samtidigt gav det mig en känsla av att jag befann mig ombord på ett skepp, byggt i rejälaste trä. Ett besök rekommenderas varmt. Befinner man sig i Ljubljana och vill veta lite mera om den man som skapat allt detta och samtidigt få en inblick i hur han levde, så lämna då de överfyllda caféerna längs Ljubljanica och vandra genom kvarteren i Krakovo och längs det lilla vattendraget Gradašcica, biflod till Ljubljanica, och vidare in i stadsdelen Trnovo. Krakovo är i sig en liten sevärd pärla, med sina smala gator, låga hus och prunkande trädgårdar. Och det lugn som vilar här bryr sig inte det minsta om turistturbulensen som vi lämnat bakom oss bara några hundra meter tidigare. Dessa kvarter beboddes förr av fiskare och deras familjer och långt fram i vår tid odlades här en hel del grönsaker, som sedan såldes på Ljubljanas centrala salutorg, Tržnica. Fortfarande kan man beskåda välskötta salladstäppor och färgglada blomsterodlingar. Kasta också gärna en blick på de stenlagda slänterna längs Gradašcicas stränder, med sina breda trappstegsaktiga platser, där kvarterens kvinnor förr tvättade hushållens textilier. Om ni nu gissar att även dessa stränder är for-made av Plecnik, så gissar ni alldeles rätt. Korsa sedan Gradašcica via Trnovski most, även den bron är en av hans skapelser. Promenera några hundratal meter till, förbi den praktfulla kyrkan i brons förlängning, och där på Krunova ulica står ni framför det hus Plecnik skapade åt sig själv, idag förtjänstfullt kompletterat med en museidel som skildrar hans liv och verk. Och där man även kan ta del av de idéer som aldrig hann bli verklighet. Tillsammans med en guide kan man även vandra runt i det hem han inredde åt sig själv. Och i arbetsrummet, i den inglasade vinterverandan och i trädgården utanför fundera både på vad Jože Plecnik betytt för Ljubljanas stadsbild och hur viktiga goda arkitekter med visioner och fantasi är, för att de stadsmiljöer vi vistas i ska kännas välkomnande och vackra. Så käre Jože – din femhundring får även fortsättningsvis utgöra en pryd­nad på min idolvägg. Adrian Johansson Jože Plecnik Se še spomnite, ko je Slovenija v devetdesetih letih prejšnjega stoletja dobila svojo valuto, tolar? Ali se tudi spomnite, kakšni so bili takrat videti tisti lepi bankovci? In ali se spomnite, kdo je bil tisti možak z znacilnim klobukom, ki je – povsem upraviceno – imel cast krasiti bankovec za 500 tolarjev? Takšen bankovec imam doma na steni, v steklu in okvirju. Saj clovek menda na steno obicajno obesi portrete svojih idolov, mar ne? Jože Plecnik. Eden številnih osupljivih arhitektov, ki so delovali v Evropi na zacetku 20. stoletja. In z njemu lastnim slogom, ki ga ni lahko opisati – preprosto ga je treba opazovati. V devetdesetih letih prejšnjega stoletja sem v Ljubljani preživel nekaj daljših obdobij, prej sem mesto obiskoval le na krajših enodnevnih izletih. In v tednih in mesecih, ko sem se resnicno pocutil kot Ljubljancan in se spre­hajal po mestnih ulicah, sem kmalu ugotovil, kako drugacna bi bila današnja Ljubljana brez Plecnikovih del. Tromostovje in tržnice so tisto, kar vecina ljudi vidi, ko se sprehaja po Ljubljanici. Obe deli sta vsekakor vredni ogleda, tudi glede samih detajlov. Toda Plecnikove sledi je mogoce najti tudi na številnih drugih mestih v Lju­bljani in njeni okolici. Nekako so razpršene po vsej Sloveniji. Enako velja za grad Hradschin v Pragi. Pa tudi na Dunaju, v mestu, ki je bilo v Plecnikovi mladosti tudi prestolnica dvojne monarhije, katere del je bila tudi današnja Slovenija, in v mestu, kjer se je, tako kot številni drugi mladi arhitekti, šolal pri pozneje slavnem Ottu Wagnerju. Nekatera Plecnikova dela vsebujejo toliko prefinjenosti in detajlov, da jih ob prvem obisku clovek skorajda ne more vsrkati vase. Ena takih stavb je cerkev Svetega Mihaela na Barju, ki jo najdemo v Crni vasi nedalec od Ljubljane. Je neverjetna stvaritev že sama po sebi in še bolj neverjetna, ce pomislimo, da gre za cerkev. Zunanjost bi lahko bila del gradu ali mestnega obzidja, notranjost pa mi je popolnoma vzela dih. Seveda je bilo v njej vse, kar bi pricakovali v katoliški cerkveni sobi, hkrati pa sem imel obcutek, da sem na krovu ladje, zgrajene iz najbolj masivnega lesa. Obisk te zgradbe toplo priporocam. (Op. uredništva: To delo je že krasilo naslovnico našega glasila) Ce se znajdete v Ljubljani in želite izvedeti kaj vec o cloveku, ki je vse to ustvaril, ter si ogledati, kako je živel, zapustite prenatrpane kavarne ob Ljubljanici in se sprehodite po soseskah v Krakovem in vzdolž Gradašcice, pritoku Ljubljanice, ter naprej v mestni predel Trnovo. Cetrt Krakovo je že sama po sebi majhen dragulj, vreden ogleda, z oz­kimi ulicami, nizkimi hišami in bujnimi vrtovi. In miru, ki vlada tukaj, ni niti najmanj mar za turisticni vrvež, ki smo ga pustili za seboj le nekaj sto metrov prej. V teh soseskah so nekoc živeli ribici in njihove družine, še dolgo v sodobnejšem casu pa so tu pridelovali veliko zelenjave, ki so jo prodajali na osrednji ljubljanski tržnici (Tržnica). Še vedno lahko vidite urejene solatne gredice in pisane nasade rož. Oglejte si tudi tlakovana pobocja ob obali Gradašcice s širokimi stopni­cami, na katerih so ženske v soseski prale gospodinjski tekstil. Ce domnevate, da je tudi te plaže oblikoval Plecnik, ste pravilno uganili. Nato preckajte Gradašcico po Trnovskem mostu, ki je seveda tudi ena njegovih stvaritev. Sprehodite se še nekaj sto metrov mimo velicastne cerkve v podaljšku mostu in tam, na Krunovi ulici, se boste znašli pred hišo, ki si jo je Plecnik oblikoval sam, danes pa je zasluženo dopolnjena z muzejskim delom, ki prikazuje njegovo življenje in delo. In tam se lahko seznanite tudi z idejami, ki niso bile nikoli uresnicene. V spremstvu vodica se lahko sprehodite tudi po hiši, ki si jo je sam opre­mil. V kabinetu, zastekljeni zimski verandi in na zunanjem vrtu pa lahko razmislite o prispevku Jožeta Plecnika k ljubljanski mestni krajini in o pome­nu dobrih arhitektov z vizijo in domišljijo pri ustvarjanju prijetnih in lepih mestnih okolij, v katerih živimo. Zato dragi Jože - tvoj petstotak bo še naprej okras na steni mojih idolov. Kycklingfiléer med svampfyllning och dragonsås (www.recept.se) Portioner: 4 st, tid: 60 min Svampfylld och ostig kycklingfilé som serveras med vårens gröna sparris och en lätt syrlig dragonsås. Gillar du sås, gör dubbel sats. Ingredienser 600 g kycklingbröstfiléer 150 g champinjoner 2 vitlöksklyftor 2 msk olivolja salt och peppar 2 msk hackad persilja 1½ dl riven västerbottensost 280 g bacon Smörslungade grönsaker 600 g färskpotatis 250 g grön sparris 250 g späda morötter 85 g babyspenat 25 g smör Dragonsås 2 dl crème fraiche 1 dl vatten 1 msk torkad dragon 1 msk kycklingfond 1 msk pressad citronsaft Gör så här: 1. Sätt ugnen på 175°. 2. Hacka champinjoner och skalad vitlök och fräs i 1 msk olja tills vätskan kokat in. Krydda med salt och peppar och låt svalna. Blanda i persilja och ost. 3. Skär en ficka i varje filé och fyll med svampröra. Linda baconskivor runt om kycklingen. Bryn kycklingen runt om i olja och tillaga klart i ugnen tills innertemperaturen är 70°. 4. Smörslungade grönsaker: Skrubba och koka potatisen nästan mjuk. Häll av vattnet och ånga den torr och dela stora potatisar. 5. Bryt av nedersta biten på sparrisen och dela den på mitten. Skrapa morötterna och dela tjocka på längden. Fräs morötter i smör ett par mi­nuter. Lägg i potatis och sparris och fräs i ytterligare 5 minuter. Vänd i spenat och fräs den mjuk. Krydda med salt och peppar. 6. Dragonsås: Koka upp crème fraiche, vatten, dragon och fond i en kastru­ll och låt koka ihop i 10 minuter. Smaka av såsen med citronsaft, salt och peppar. 7. Skiva upp kycklingen och servera med smörslungade grönsaker och dragonsås. Pišcancji fileji z gobjim nadevom in pehtranovo omako (www.recept.se) Porcije: 4, cas priprave: 60 min. Pišcancji fileji z gobjim nadevom in sirom, postreženi s spomladanskimi zele­nimi šparglji in rahlo kislo pehtranovo omako. Ce imate radi omako, naredite dvojno kolicino. Sestavine: 600 g filejev pišcancjih prsi 150 g šampinjonov 2 stroka cesna 2 žlici olivnega olja sol in poper 2 žlici sesekljanega peteršilja 1½ dl naribanega sira (npr. Västerbotten) 280 g slanine Zelenjava v maslu 600 g mladega krompirja 250 g zelenih špargljev 250 g mladega korenja 85 g mlade špinace 25 g masla Pehtranova omaka 2 dl kisle smetane 1 dl vode 1 žlica posušenega pehtrana 1 žlica pišcancje jušne osnove Postopek priprave: 1. Segrejte pecico na 175°. 2. Gobe in olupljen cesen nasekljajte in jih prepražite na 1 žlici olja, dokler tekocina ne izpari. Zacinimo s soljo in poprom ter pustimo, da se ohla­dijo. Vmešajte peteršilj in sir. 3. V vsak file zarežite žepek in ga napolnite z gobjo mešanico. Okoli pišcanca ovijte rezine slanine. Pišcanca po obeh straneh popecemo na olju in do konca specemo v pecici, dokler notranja temperatura ne doseže 70°. 4. Zelenjava na maslu: Krompir skrtacite in ga skuhajte, dokler se skorajda ne zmehca. Odcedite vodo in pustite, da se osuši, velike krompirje pa razdelite. 5. Odlomite spodnji del špargljev in jih prerežite na pol. Korenje olupite in ga po dolžini na debelo narežite. Korenje nekaj minut pražite na maslu. Dodajte krompir in šparglje ter jih pražite še 5 minut. Dodajte špinaco in jo pražite, dokler se ne zmehca. Zacinite s soljo in poprom. 6. Pehtranova omaka: V ponvi zavrite kislo smetano, vodo, pehtran in jušno osnovo ter kuhajte 10 minut. Omako zacinimo z limoninim sokom, soljo in poprom. 7. Pišcanca narežemo na rezine in postrežemo z masleno zelenjavo in peh­tranovo omako. Det arktiska paradiset - Lofoten 2 5 augusti 2023, då var det äntligen dags för en av resorna på min ”buck­etlist”, Lofoten. Bussen tog oss från Göteborg till Oslo där vi klev på flyget till Harstad-Narvik och efter ca 2 timmars bussfärd kom vi på kvällskvisten fram till centralorten i öriket Lofoten, Svolvaer. Vi hade kollat väderprognosen på YR innan avfärd och de lovade varmt och soligt men vi vet ju alla att prognoserna inte alltid stämmer så packning­en innehöll kläder för alla väder. När vi körde från flygplatsen välkomnades vi av klarblå himmel och ca 22 grader och jag vet att jag tänkte – kommer vi verkligen ha sådan tur med vädret under våra 5 dagar här?! Svaret är – ja! Första kvällsmiddagen intogs direkt på hotellet och sedan tog vi en pro­menad i ”staden” vilken avklarades relativt snabbt. Ett lagom utbud av restau­ranger och sportbutiker vilka var fullutrustade med mestadels hikingkläder, ryggsäckar, lusekoftor mm. Eftersom vi åkt på en vandringsresa så var det samling varje morgon runt 08.30 för vidare färd till olika toppar. Första vandringen var som en skön långpromenad i obeskrivlig natur och väder, jag var helt betagen. Leden gick runt en udde som låg vid foten av den 400 m höga toppen Mannen och vi var omringade av de fantastiska stränderna Haukland och Uttakleiv med dess vita sand och turkost vatten, overkligt att ta in färgerna och naturen då det likaväl kunde varit en strand i Söderhavet. Många, inklusive sambon, passade på att ta ett dopp i det 13 gradiga norska havet. På väg från Leknes gjorde vi ett stopp på Lofotr Vikingamuseum. År 1983 upptäcktes på platsen fornlämningar från ett vikingahus daterat 500 år e Kr och här har de nu rekonstruerat hövdingehuset i full skala från Viking­atiden, 83x9 m. Väl värt ett besök. Nästföljande dag var det så dags för resans mest utmanande vandring, upp till Tjeldbergtind. Inte så hög topp men likväl en utmaning då det var brant samt att solen gassade på. Här hade guiden informerat oss om att när vi kommer till första ansatsen så fanns 2 vägar att välja bland ner till andra sidan berget, en lättare och en mer krävande. Men när vi väl kom upp till för­sta stoppet så var det inte möjligt att välja väg utan alla var tvungna att ta sig ned för den mer krävande stupliknande stigen. Det blev svårt och besvärligt för ett antal personer men till slut så kom alla ner välbehållna. Viss kritik fick förstås guiderna. Men flertalet av dem som redan på förhand hade bestämt sig för att ta den lättare vägen tillbaka var riktigt stolta över sig själva. Utsik­ten över soldränkta Svolvaer och Kabelvåg var värd varenda svettdroppe och flåsande, obeskrivligt vackert. Väl nere på platten så började några av oss vandringen tillbaka till Svol­vaer då bussen skulle dröja. När vi trötta och svettiga knatade in på hotellet var det en iskall öl som gällde på den soldränkta varma terrassen, detta var vi värda idag. Dagen innan satt vi och pratade med en jättetrevlig norrman som gav oss tipset att prova den lokalt tillrättade fisken Boknafisk, på restaurang Bör­sen Spiseri och självklart följde vi lokalbons råd. Och vilken måltid, jag åt den godaste hälleflundran till dags dato och Ingemar tog boknafisk, torsk som hängt på tork i ca 5 mån. men efter blötläggning några dagar före tillredning smakar den superbt. Nästföljande 2 heldagarna bestod av lättare vandringar. Bl a gick vi längs gamla Lofotsvägen som användes innan Rörvikskartunneln var klar på 70-talet och längs bergssidan på Ytresand, beläget i södra delen av Lofoten. Och förstås en utsikt att minnas, över Lofotsväggen, vita sandstränder, branta fjäll och turkost öppet hav. Vi hann även med en båttur till Trollfjorden och på vägen dit såg vi mängder med havsörn när båtbesättningen stannade till och matade dem, en mäktig syn. Självklart blev det även ett besök på Magic Ice, isbaren med skulpturer och en bardisk av is. Öppet året runt med en temp på -5 grader. Lofoten består av 5 huvudöar som alla är förbundna med broar. På en av öarna har de anlagt en golfbana som måste vara en dröm för en golfare. För att inte tala om den mest spektakulära fotbollsplanen, som omsluts av holmar, skär och havet på alla sidor i fiskeorten Henningsvaer på Norra Polcirkeln. Lofoten är en aningens högre beläget än Kiruna och den största inkomst­källan här är förstås skreifisket. Skreien, nordnorges torsk, fiskas vintertid och hängs upp på torkställningar utomhus under ca 3 månader vintertid. Den milda och salta havsluften är det perfekta klimatet för torrfisk och snön skyd­dar mot insekter och bakterier. Att torka fisk är troligen det äldsta sättet att konservera mat och fisken kan förvaras i flera år. Att tillaga den tar dock tid, den måste blötläggas i flera dagar. Två länder man exporterar mest torkad fisk till är Nigeria och Italien. Under Biafra-kriget på 60-talet flögs torrfisken in som nödmat och man har fortsatt att importera den torkade fisken. Resan var verkligen helt fantastisk på alla sätt. Naturen, branta fjäll, krit­vita stränder, turkost vatten, tur med vädret ja helt enkelt obeskrivligt vackert. Norge kan skatta sig lyckligt med sin natur. Undrar ni ifall det verkligen är så vackert som man sett på foton och tv, så är svaret ja. Har ni en önskan och möjlighet att åka till Nordnorge så är mitt råd – gör det! Marianne Ratajc Slovenski Dom, Göteborg V uredništvo smo prejeli pismo prijaznega gospoda Kragelj (iz Štor v Sloveniji). Pisma ne bomo objavili, saj je v njem veliko osebnih podatkov. Vam pa vseeno pošiljamo lepe pozdrave in hvala, ker ste se obrnili na nas. Hvala, da ste nam zaupali košcek svojega življenja (v dobrem in slabem) in predvsem hvala za vaše pozdrave za nas vse, ki živimo tukaj na Švedskem. Jih z veseljem prenašamo naprej vsem tistim, ki berejo naše glasilo in vas zagotovo poznajo. Namignemo lahko tudi, da g. Zvone vedno drži svojo besedo in bo zago­tovo prišel do vas na repo s krompirjem, ocvirki ter kranjsko klobaso. :) Hvala vam in tudi vam vse dobro v letu, ki je pred nami. Uredništvo Slovenskega glasila na Švedskem Hur jag uppfattar mod V i var nygifta och bodde i en stad med 8 000 invånare. Där fanns ett järnbruk med 3 000 arbetare. Jag arbetade som kontorist. Min man som avslutade yrkesskolan arbetade i verkstan som maskinsmed. Han hade ett svårt, hett och tungt arbete. I Jugoslavien var det problem med trångboddhet. Nästan alla nygifta par var tvungna att bo med föräldrarna. Vi hade tur, vi bodde för oss själva i ett litet rum men vi var inte nöjda. Vi ville flytta utomlands. Tillfället dök upp när våra bekanta som jobbade i Sverige kom på semes­ter. Min man bestämde sig för att åka med dem för att först se om vi kunde tänka oss att bo där. Han reste iväg. Tänk! Vilket väntande, vilken spänning och vad skulle han säga? Hur upplevde han Sverige? Tusentals frågor snurrade i mitt huvud nästan dag och natt. En sen kväll hördes hans steg upp för trappen. Dörren öppnades. Där stod han med en ny, grå tröja. Hans ansikte lyste och ögonen skrattade glatt. Dit ska vi! sa han. Denna natt sov vi inte mycket. Vi pratade, drömde och planerade sam­tidigt hur vi ska göra. Allt verkade så enkelt. I Sverige fanns det gott om arbeten och bra löner. Vi lämnade in begäran om utresetillstånd. Efter detta följde dagar utan dröm och fantasi. Allvaret tog över våra tankar. Känslor som rädsla och bekymmer svävade genom oss. Hur ska vi ordna med allt praktiskt? Lösgöra oss från allt, föräldrar, syskon och vänner? Mormor och farfar hade en fin relation med vår lilla flika, deras första barnbarn. Det sprängde inom mig, att ta henne ifrån dem samtidigt som jag inte skulle vilja resa utan henne. Efterföljande dagarna var obeskrivliga, ibland ville jag ångra mig men min make var stark, bestämd och ville komma iväg. Utresetillståndet kom och en kall novemberdag åkte han iväg, nu fanns det ingen återvändo. Jag reste efter honom 3 månader senare. För detta steg i mitt liv behövde jag allt mod som fanns inom mig. En annan, mycket annorlunda verklighet har nu börjat. (februari 1969) Resa till det okända landet 1969 Vi har bestämt oss för att flytta till ett annat land. Ett land som heter Sverige. Sverige – ett minne från skoltiderna, en bild med bara snö och is. Min man åkte före oss och min dotter och jag skulle resa senare. Han längtade efter oss. Vi började förbereda vår resa för att komma iväg. Uppsägningstiden gick ut. Dagarna började snurra som en karusell. Jag städade, packade och det svåraste var att ta farväl av mina nära och kära, jag väntade med det in i det sista. Vintern började med full kraft. Naturen var betäckt med en jämn, vit snö. Under natten före vår resa kom det ytterligare snö. På radion varna­des det för farligheter i trafiken. Tåget var försenat och ingen tidtabell stämde. Rädslan darrade inom mig, jag kände faror som jag var tvungen att bemöta. Far följde med oss till stationen. Hand i hand drog vi en kälke med väskor. Längst upp satt vår lilla flicka som då var tre år gammal. Hennes ögon lysta av förväntan över att hon snart skulle få träffa sin pappa. Hon var lycklig, omedveten om livets överraskningar. Jag kände mig så matt i benen när vi gick upp för backen till järnvägs­stationen. Far var så ledsen. Tårar trillade ned för hans kinder, tårar han inte försökte gömma. Han kramade mig och höll mig tätt intill sig. Tåget åkte iväg sakta och dundrandes. Plötsligt stannade vi och allt blev tyst. Undrandes lutade vi oss genom fönstret. Vi såg stora snövallar som hin­drade tåget till att fortsätta. Mina tankar började snurra. Där satt jag, med en flickunge och det här var bara början på min långa resa. Efter två timmar av väntan kom hjälp. Vilken lättnad! I Klagenfurt hittade jag snabbt tåget till München-Hamburg. När vi redan satt där, blev jag nervös. Jag frågade flera gånger om detta var rätt tåg, tåget till München. När tåget drog iväg blev jag så förvirrad och höll på att bli hysterisk, jag trodde att tåget rörde sig baklänges. Branka, vår dotter, var snäll. Under natten hade jag henne på tågets bänk, med min kappa som hennes täcke. Jag satt där tyst och kände mig liten. Tidigt på morgonen väckte konduktören oss. Han skrek med gäll röst ”Hamburg, Hamburg”. Vi steg av. Det går inte att beskriva känslorna jag hade, känslor som växlade. Allt var så enormt stort. Jag nåddes av besynnerlig oro och ensamhet. Hur ska jag hitta tåget till Köpenhamn? En äldre dam såg undrandes på mig och det lilla knytet bredvid mig. Hon frågade mig på tyska:”Vart ska du?””Köpenhamn,” svarade jag. Hon tog mina två väskor. Branka och jag följde efter utan frågor. Vi gick snabbt igenom en labyrint av trappor och korridorer. Vi kom i tid. Vilken snäll tant! Henne glömmer jag aldrig. På eftermiddagen klev vi av i Köpenhamn. Där fick vi vänta i 5 timmar för att få förbindelse till Göteborg. Jag blev förvånad för att bagaget omhän­dertogs av bärare. Hur kan de veta med vilket tåg vi ska fortsätta resa med? Tålamod, det ordnar sig, lugnade jag mig med. Branka blev hungrig och trött. Vi gick in på en restaurang och beställde soppa. En äldre gråhårig kypare kom med den. Vad ska vi göra nu? Vi gick ut på stan och tittade nyfiket på allt främ­mande runt oss. Vi kom till en liten affär/konditori. Det doftade så gott. Jag beställde en bakelse. Det fanns ett bord med stolar. Vi satte oss ner och började äta. Men då kom servitrisen och sa på danska att vi inte kan sitta där och äta. Folk stirrade på oss och jag kände hur rodnaden steg upp för kinderna. När servitrisen såg hur förtvivlad jag blev, visade hon med handen att vi fick stanna och äta. Detta var min första otrevliga upplevelse i utlandet. Tiden gicks å sakta. Minuterna kändes som timmar. Vi drog oss till­baka till stationen. Perrongen var under tak. Bänkar stod placerade överallt. Människor rörde sig som myror i en myrstack. Vi satte oss på en bänk. Det kändes så kallt. Branka kröp upp i mitt knä och jag kramade henne och höll henne tätt intill mig. När jag satt där, kom ensamheten över mig ännu en gång. Så många människor som strömmade förbi men jag kände mig övergiven av alla på jorden. Det värkte i bröstet. Tårarna trängdes och började sakta trilla nedför kinderna. Maktlösheten tog överhand. Plötsligt stannade en man framför oss. Jag kände igen honom. det var ju han, mannen som serverade oss soppa! Han tog i mig och hjälpte mig med Branka. Vi gick lite längre bort och han öppnade en dörr. Värmen omslingrade oss. Rummet var fullt av människor. Kyparen förstod att vi frös där ute och inte visste att det fanns varma väntrum. En oändlig tacksamhet och värme strömmar inom mig än i dag när jag tänker på denna omtänksamma servitör. Modet kom tillbaka när jag satt där i värmen och lyssnade på olika röster och språk. I februari år 1969 kl. 23.00 kom vi till Sverige.Tåget stannade och Branka sprang och skrek ”pappa, pappa”! Vi var tillsammans igen. Vårt liv hade nu bara börjat i det okända landet, ett land med nya upplevelser och överraskningar och vi gick det till mötes med en tro på framtiden. Margareta Berglez Slovensko društvo France Prešeren, Göteborg ... Nadaljevanje iz prejšnjih številk.* Že kar prve tedne so Nemci zaceli izseljevati ljudi iz Gorenjske. Sko­zi Ljubljano so vozili vlaki polni obupanih potnikov, najveckrat v živinskih vagonih. Ljudje, ki so se mudili na postaji v Ljubljani, so pripovedovali, kako so ljudje jokali – na poti v koncentracijska taborišca. Iz Maribora in spodnje Štajerske so jih prve case pošiljali precej na Hrvaško in v Srbijo. V dobro Srbom se mora šteti, da so te ljudi zelo lepo sprejeli z besedami: ”Vi ste naši bratje.” Zato še danes po toliko letih obstaja prijateljstvo med nekaterimi takrat izseljenimi Slovenci in prijatelji v Srbiji. Tudi moj rojstni kraj so zasedli Nemci. Moj oce in moje sestre so se znašli v Nemciji in jaz v Italiji. Ce si hotel prekoraciti mejo, si moral imeti vizum in potni list. Govorilo se je, da so jih tudi v teh krajih mnogo zaprli in izselili in bila sem v skrbeh. Na svoje pismo domov nisem dobila nobenega odgovora. Pocasi je pošta le zacela delovati in dobila sem obvestilo, da so za zdaj še vsi doma. A mnoge druge, med njimi tudi naše sorodnike, so odpeljali v zloglasna koncentracijska taborišca. Tudi komunisti so kmalu zaceli svojo morilsko ofenzivo. Najvec so bile to nedolžne žrtve. Na odprti cesti je bil umorjen pater Erhard, profesor teolo­gije – ce se prav spominjam imena. Ban dr. Natlacen je bil ustreljen v stanova­nju. Morilci so prišli s šopkom cvetja – med cvetjem je bilo skrito orožje.Teh dveh umorov se najbolj spominjam, bilo pa jih je nešteto. Italijani so zopet aretirali nedolžne, vzeli so talce in postrelili vcasih kakih dvajset mladih ljudi. V jeseni 1942 sem pri italijanskih oblasteh zaprosila za potni list in vi­zum. Hotela sem se preseliti v Celje, kakšnih 75 km od Ljubljane. V Celju sta stanovala moja sestra in njen mož in mislila sem si, da od tam ne bo težko priti v Gornji Grad. Racunala sem tudi na to, da se bom tu naucila nemšcine, ker kot sem vedela, so bili ljudje na Štajerskem primorani govoriti samo nemško. V Lju­bljani sem bila pri nemško govorecih, a so z menoj govorili slovensko, jaz si pa nisem upala govoriti, ker sem se bala, da bom izgovarjala vse narobe. In res sem v Celju v pol leta zacela govoriti nemško, ne brezhibno, ampak tekoce. Cesto sem slišala besede: ”Sie sprechen gut deutsch.” Tako je bilo za tiste, ki nismo imeli priložnosti iti v višje šole. Pozno v jeseni 1942, ko sem prišla v Celje, ki se je zdaj imenovalo Cilli, je bil moj edini brat vpoklican v nemško vojsko. Lahko si je misliti obcutke ljudi.Tuja vojska okupira deželo, potem pa pobere še mlade fante za svoje ro­parske namene. Danes se mi zdi, da je moj brat s svojimi osemnajstimi leti bil še otrok. Spominjam se, da smo ga pospremili na vlak. Bila je skupina mladih fantov, ki so peli neko staro vojaško pesem, ki je govorila o slovesu od svojih dragih. Nekdo je rekel: ”Nekaj jih gotovo ne bo vec nazaj.” V poletju 1943 je prišel na dopust, od tu pa na rusko fronto. Že v jeseni 1943 je naš oce dobil obvestilo, da je pogrešan. Vse nadaljnje poizvedovanje je bilo zaman – nismo ga vec videli. Moje sestre še hranijo zadnja pisma od njega. Za našega oceta je postalo to trajna bolecina. Sestra mi je pripovedovala, kako je bilo, ko je bil brat doma na dopustu. Prišli so partizani in so ga ho­teli vzeti s seboj. To niso bili tuji fantje, ampak poznani iz okolice, ki so že dezertirali iz nemške armade. Toda oce, ki se je bal, da bi zaradi tega domace deportirali v koncentracijska taborišca, je zacel jokati. Kot mi je sestra rekla, Nemci leta 1943 tega niso vec delali. Ko so ti fantje videli, kako je oce bil obupan, so odšli. Pozneje se je tega silno kesal, ker je menil, da ce bi bil pri partizanih, je le vec upanja, da bi živ ostal. Bolj verjetno kot nekje pri Kre­mencugu v Rusiji, od koder se ni vec vrnil. Enkrat v decembru 1942 sem zopet lahko obiskala svoje domace v Gor­njem Gradu in vsi smo bili srecni, da smo se zopet videli. Najmlajša sestra je še hodila v šolo, kjer so sedaj govorili samo nemško. Prve dni je prijokala domov in ocetu se je zelo smilila. Ker je naš oce kar dobro znal nemško, ji je zdaj pomagal. In mala sestrica se je hitro naucila in je zdaj za hrbtom uciteljev posnemala njihovo govorjenje in delala teater, da smo se ji vsi smejali. O svoji službi med vojno v Celju ne bom veliko pripovedovala. Vsa­ko delo, tako tudi delo v gospodinjstvu, je bilo urejevano in kontrolirano od okupacijskih oblasti. Na ”Arbeitsamtu” so bile vecinoma ženske, fanaticne pripadnice Hitlerjevega režima. Najprej sem bila dodeljena neki stari dami, ki je bila fanaticno za Hi­tlerja in je nasprotovala Slovencem kljub temu, da je vse življenje prebila v Sloveniji. Zacela me je sumiti, da nisem bila prevec navdušena za nemški rajh in me je tožila pri mlajših sorodnikih, ki so bili na visokih mestih. Spominjam se, kako je nekoc pripovedovala, da bodo tisti, ki po novem ukazu do 31. mar-ca 1943 ne bodo znali nemšcine, deportirani. Dvignila je desno nogo, udarila ob tla, kar se je dalo, in zakricala: ”So ist recht!” Vesela sem bila, da sem prišla stran od nje, k neki družini, kjer je bil gospod mestni vrtnar, zadolžen za park Celje. Gospa pa je imela cvetlicarno. Prodajala je tudi nagrobne vence in je tudi tu imela namešceno neko žensko, ki je delala vence. On je bil Slovenec, ona pa doma nekje iz Wiener Neustad­ta in vsa navdušena nad Hitlerjem. Hcerka je delala na magistratu, kot smo takrat rekli. Sin Adolf je obiskoval še šolo. Bil je zelo ponosen, da je imel isto ime kot Führer, in je bil cisto fanaticno navdušen nad nemškim rajhom. Ko je gospa prišla domov, je dvignila desnico in pozdravila ”Heil Hitler!”. Kakor že, bilo je treba z volkovi tuliti. Mi, ki smo v svojih dušah nosili mržnjo do siste­ma, smo se naucili, da smo mrmrali ”Heutler”. Kmalu sem vedela, da gospod V. ni bil nic kaj navdušen za ”tisocletni rajh”, in da pred drugimi moram biti previdna. Takrat so Angleži in Americani zaceli bombardirati nemška mesta in govorilo se je o strahotah te vojne. Fant mi je nekoc rekel: ”Jaz hocem biti pilot in bom metal bombe na London!” Nobene misli o tem, da so Nem­ci zaceli bombardirati London. Kot sem ob koncu vojne zvedela, se je kot osemnajstletnik pridružil v Berlinu ”Jugendsturmtruppen” in tam tudi padel. Hcerka si je pridobila sovražnike med prijatelji v službi in postala tudi ona žrtev mašcevanja. Zelo si je želela, bi bilo vojne konec, da bi se potem poro­cila. V tistih casih ni bilo treba vec, kot da te je nekdo zatožil, da si nekaj na­pacnega rekel in že si dobil smrtno obsodbo. Kolikor vem, je on preživel, njej so pa rekli, da naj izgine iz države – kot vem, se je preselila v Avstrijo. Toda izgubiti oba otroka, na katera je bila zelo navezana, je moral biti zanjo strašen udarec. Zakon ni bil srecen in ce sta se pozneje našla, o tem ne vem nicesar. Iz tistih casov se spominjam dogodka, ki še danes budi smeh v meni. Takrat še ni vsaka družina imela radia, in gospa V. je vedela, da bo Hitler go­voril. Povabila je druge stanovalce v hiši, da so prišli poslušat k nam. Jaz sem cas porabila za to, da sem krpala nogavice, ne zase, temvec za gospodicno Ju­dith. Poslušali smo Hitlerjevo rjovenje, in ko se je za tem pela nemška himna, smo seveda vsi naredili kot gospa V. – dvignili desnico, kot Hitlerjev pozdrav, cetudi je to bilo popolnoma zasebno stanovanje. Videla sem, da je neka gospa imela solze v oceh. Da je ona tako ganjena, sem si mislila, nisem vedela, da je tudi ona tako fanaticna. Pozneje je povedala, da ji je šlo neznansko na smeh, in ker je ta smeh s silo zadrževala, so ji prišle solze v oci. Še enkrat sem bila prestavljena. Zdaj sem prišla k neki vdovi s štirimi otroki. Bili so tihi nasprotniki Hitlerja. Ona je delala pri prodaji casopisov. Bil je julij 1944 in jaz sem prala v Savinji, ki je takrat bila še cista. Gospa je pritekla k meni in mi napol zašepetala: ”Bil je atentat na Hitlerja.” ”Ali je mrtev?” sem skoraj zavpila. ”Tiho, tiho,” mi je rekla, ”samo ranjen je.” Jaz pa: ”Tudi ga hudic cuva!” Vem, da se ne sme nikomur želeti smrt, a vsi smo vedeli, da dokler bo on na površju, bo vojna vsak dan zahtevala na tisoce žrtev. V poletju 1944 sva se s sestro s kolesi peljali v Gornji Grad. Bilo je, kakor da bi tu že vladal drug režim. Gozdovi naokrog so bili skrivališce partizanov, ki pa se javno še niso pokazali. Moje sestre so imele nekaj stika z nekaterimi poznanimi, ki so ob vecerih prihajali na svoje domove. Bilo je cisto drugacno vzdušje kot v Celju. Prvic sem slišala pesem ”Pociva jezero v tihoti” in moram reci, da sta mi besedilo in melodija segla v dušo. Takrat sem celo jaz zacutila nekaj romanticnega v tem vzdušju, nihce ni takrat govoril o komunizmu. V jeseni 1944 so partizani zasedli Zgornjo Savinjsko dolino in z njo Gornji Grad. Nihce ni vedel, kako se bo to razvijalo. Nemške oblasti so jih zaenkrat pustile na miru. Na neki nacin sem bila v službi zelo nezadovolj­na, velikokrat sem morala delati dolgo v noc. Storila sem nekaj, cesar nisem storila ne prej in ne pozneje. Ko jih neko nedeljo ni bilo doma, sem pobrala svoje stvari in se odpeljala z vlakom do postaje Šmartno ob Paki. Pustila sem pismo, da ne pridem nazaj. *Op. ur.:Nadaljevanje sledi v naslednji številki Slovenskega glasila. Vår, vår, härliga vår! E nligt mig, går vi in i den absolut bästa tiden på året! Kalla mornar som byts av med en starkare vårsol som värmer och väcker marken som legat i träda under den kalla vintern. Påsken närmar sig med stora steg, liksom sommaren och ledigheten. Jag hör många som satsar allt på semestern, har höga förväntningar på ledig tid tillsammans med nära och kära. Jag var likadan. Men jag har tänkt om och det vill jag även uppmuntra er till att göra. Njut av det där lilla extra i vardagen som ni förgyller ert liv med, det ef­terlängtade biobesöket, spabadet mitt i veckan eller varför inte bara en härlig kopp kaffe i lä på en parkbänk ute i vårsolen! Vi hoppas att ni får en härlig vår och en skön påskledighet! /Suzana, redaktionen Slovensko GLASILO – Slovenska BLADET Izdajatelj / Utgivare: Slovenska zveza / Slovenska riksförbundet i Sverige Box 145, 731 23 Köping www.slovenskazvezanasvedskem.com Predsednik / Ordförande: Alojz Macuh; slovenska.riksforbundet@gmail.com Telefonska številka: +46 (0) 736003092 NASLOVI – ADRESSER KLUB KULTURE SLOVENIJA Preds: Karli Zunko c/o Karli Zunko, Norra Torggatan 17, 640 30 Hälleforsnäs slovensko.drustvo@gmail.com IVAN CANKAR Preds. Ivan Zbasnik, 035- 21 12 94 Meteorvägen 17, 302 35 Halmstad il.zbasnik@bahnhof.se SD SIMON GREGORCIC Preds. Alojz Macuh, Scheelegatan 7, 731 32 Köping aa.macuh@gmail.com http://antonbreznik.wixsite.com/simon KD SLOVENIJA Preds. Miran Rampre, 073-384 08 23 SLOVENSKI DOM Kontakt: Marjana Ratajc Tel.:0707-960001 Parkgatan 14, 411 38 Göteborg marrat68@hotmail.com VELEPOSLANIŠTVO Republike Slovenije Amaliegade 6, 2. Floor 1256 Köpenhamn, Danmark Tel: 0045 33 73 01 20, 0045 33 73 01 22 sloembassy.copenhagen@gov.si SKD FRANCE PREŠEREN Preds. Lado Lomšek, 031-46 26 87 c/o Lomšek Stora björn 33, 415 16 Göteborg ladolomsek2@gmail.com SD PLANIKA Preds. Rudolf Belec, 040-21 80 48 Mobilni telefon: 0709-535401 V:a Hindbyvägen 18, 214 58 Malmö kontakt@planika.se www.planika.se SD STOCKHOLM Preds. Rok Ogrin Slovenska föreningen i Stockholm c/o Rok Ogrin Grindtorpsvägen 41 lgh 2001; 183 49 Täby slovdrustvo.stockholm@gmail.com http://slovenskodrustvostockholm. weebly.com/ PEVSKO DRUŠTVO ORFEUM Preds. Danni Stražar c/o Bencek-Budja Nattljusgården28 B, 261 72 Häljarp orfeum.slosve@gmail.com SLOVENSKA KATOLIŠKA MISIJA Parkgatan 14, 411 38 Göteborg Zvonko Podvinski, 0708278757 zvone.podvinski@rkc.si