SLOVENISKA BALLADER

ÖFVERSATTA AF
ALFRED JENSEN
■
STOCKHOLM. Albert Bonniers förlag.
ANTON AŠKERC
SLOVENISKA BALLADER
STOCKHOLM. ALB BONNIERS BOKRTYCKERI 1901
»Ha, Laibach — om den staden Mig syns jag nagot vet.s
Nar for forsta gangen en slovenisk skald infores i den svenska vitterheten, tror jag, att underliga strangar skola dallra i Ert hjarta och att Ni erfar nagot af hvad Ni kande, da Ni en gang for forbi det leende vackra Laibach. Jag vagar ocksa tro, att Ni skali hafva nagot mer an skaldens litterara intresse for Aškerc' diktning: Ni skali dar kanske kanna nagot
af den sydlandssol, som Edra förfäder togo med sig tili norden; Ni skall däri söka och bättre an flertalet svenska läsare finna den natur, hvarur denna diktning framsprungit — an hejdlös som Krains forsar, an hög som Kärnthens alper, an leende som Steiermarks dalar, an kärf som Istriens kala karstfjäll.
Da Sverige i är med tacksam stöhnet minnes sin främste nationelle balladsängares sextioäriga hedersdag, kommer äfven denna Ulla balladsamling säsom en blyg-sam hälsning frän den aflägsna ursprungsjorden. Och hvem vet? kansko finnes det nagon likhet mellan dessa visor och edra svenska sänger, ty bäda äro alster af fosterlandskärlek och ädel frihetslust. Den stora, men mindre väsentliga olikheten betingas däraf att Ni haft lyckan af ärhundradens förfinande kultur och race, af frihet frän »papistisk träldom, allsköns förtryck och väld». Edra slaviska förfäder, som väl gätt fram ur bondesläkt, voro bäde krigare och präster. Askerc är bade säsom bonde och präst och krigare sin egen stamfader; men han är ock skald som Ni, och för andlig frändskap med den bondepräst, som skrifvit »Den första martyren», känner sig ingen skald förlägen.
Öfversättarens roll är den passive förmedlarens, och ju mindre han synes, dess bättre har han fyllt sitt värf. Skulle jag — dess värre — ha gjort mig själf märkbar, vet jag, att Ni behandlar mig som den tjänande brodern.
A-d J.
MIN
SÄNGMÖ.
j min sängmö iir en fhihyllt, pjunirig dam 7iied bleka kinder. Hon är bron och sund som Spartag eller Montenegros dotter.
Ej min sängmö tränsjukt svärmar nti ljnmma lnAnskensnätter. Dagens klara ljus hon älskar och den heta sommarsolen.
Ej min sängmö vekligt klagar, tärd af ömkliga bekymmer. Allrarsamt tili däd hon manar, som allena kunna frälsa.
9
Med en dolk i ena banden och en fackla i den andra vill hon kämpa mot tyranner och förskingra ondskans mörker.
10
TRE
VANDRARK.
är gingo pa Iandsvägen svemier tre; bland grönskande tegarne gingo de.
Da fingo de se den brokiga Taren,
som motte med knoppar och blom i sparen.
»0 sköna land! — sä den forste siiger — din make du ej i all viirlden äger.»
Den andre sade: »Dig vare pris, sloveniska hembygd, värt paradis!
I I
»Hell dig, o uioder! du jord, som föder mitt folk, mitt folk, vära egna bröder!»
Den tredje blott teg, inen brast i grät. Vniili blicken af sorg eller glädje vai ?
12
BALLADEN OM
JORDBÄFNINGEN
:Kyrkklock orna klämta, dar vaja standar, diu- bildas en myllran.de kedja af mänskor, som sjunga och bedja och söka i bönbok ett tröstande svar: »Vär Gud, som i himmelen tronar, frän jordskalf oss nädeligt skonar.»
•0 helgon, bönhüren oss! skänken oss tröst!
I högt öfver stjärnorna räden
och bringen oss budskap om näden.
Till oder sig lyfter vär bedjande röst: 0 Gud pä den liimmelska tronen oeh helgon! frän jordskalf oss skonen!»
Vi
»Bönhörelsens nnder förtjäna ej vi.
Bönhörelse undfä allena
de unga, de oskyldigt rena.
Sa mä deras boner hörsanimade bli, ty Gud, som i himmelen tronar, de unga frän jordskalf förskonar!»
Kyrkklockorna klämta, dar vaja standar,
och in skrider taget i kyrkan
för botfärdig helgonadyrkan.
Allt jiimt litanian stams npp af en hvar:
»0 Gud, som i himmelen tronar!
helt visst Du frän jordskalf oss skonar!»
Frän köret hörs orgelns högtidliga brus.
Af prusten i sirade skruden
blir signade hostian bjudeti;
han beder med folket i fromhetens hus tili Gud, som i himmelen tronar, att Han dem frän jordskalf förskonar.
»0 helgonadrottning! 0 hör oss! 0 hör!
Du, jungfru, som synden ej kände!
tag an dig pilgrimers elände
och alias värt ödmjuka suckande för tili Sonen, som synderna sonar, att Herren frän jordskalf oss skonar!»
! I
Oeh sängarne sjunga vid orgelns aekord,
och prusten pä hostian smakar.
Men plötsligt det dänar och brakar.
Madonnan vid altaret vacklar, och härd en kvidan mot himmelen tonar: »Gud Fader frän jordskalf oss skonar
Se, kyrkan är borta!   All Jammer förbi!
I rämnade j Ordens ruiner
blott vinden bland spillrorna hviner.
Nej, hör!   Af de döde upphäfves ett skri, som stiger tili himmelens boning: »Gud gifve frän jordskalf förskoning!»
15
SLOTTSHUINEN.
är uppe pä tvärbranta kullen stär ödsliga slottet äiinu. Pä väggar sig murgrönan fäster, (ich lmggormar jänit äro gäster hos ugglan, ruinsalens fru.
Jag ofta af utsikten njutit frän rämnade murarnes topp. Men när i den skymniande kvällen en slöja sig bredt öfver hallen, jag tordes ej klättra dit opp.
Men tolfsla,gen knappast förkunnat sin midnatt för slurnrande byn, förrän det blir ljust i ruiner; i mörkä gemaken det skiner pä nytt af en änderbar syn.
16
Blek sitter med gästerua grefven tili bords i sin upplysta sal. En arm kririg en tärna han slagit, som han tili sin bordsgranne tagit; den andra har lyft en pokal.
»Rads icke! — sä slottsherren tröstar »ogrundad din t'arhäga är. Lätt nog skall du vänja ditt sinne vid glansen och glammet här inne. Jag har dig sä innerligt kär.»
Af »lefve!» och skälar ett eko
de grefliga väggarna ge.
De lustig» Stillarne larma
och skratta; men flickan den arma —
hon vändas och tvingas att le.
Men hör! under borgen dar nere en bonde beskärmar sig vildt. En yxa i handen han häfver: sin dotter tillbaka han kriifver, sitt barn, frän föritldrarne skildt.
Men snart framför porten däi' nere föi'stuiiimas den rasandes rop .... Ett hufvud, dar blodet än stänker, som Inkboll en miisterman skänker ät larmande, pockande hop.
17
Vid hanegüll nattliga mörkret forskingras af gryende ljus: Med ens hafva skenen förbrunnit, de glänsande spökena svumüt, och slottet stär öde i gras.
18
BRÖLLOPET I LOG.
•jpill bords hafva gästerua satt sig, och spelmän vid värmande spis. I Log af byfogden ett bröllop skall firas pä storstätligt vis.
Vid spelmännens lustiga lätar blir bruden ora hjärtat sä vek, men törs ej pä brudgummen titta, ej delta i skiimtande lek.
Till böger vid brudt'aderns sida satt pastorn beläten och bred, som fordom vid gillet i Kana vär Frälsare täckts vara med.
19
All släkten frän nära och fjäiran var samlad, en hvar med sin gärd och ünskan ät brud och ät brudgnm für denna och kommande värld.
De fränder, som hindrats att kornina tillstiides i egen person, ocksä hade skickat i gäfva smä vackra och nyttiga don.
Buketter och brokiga kransar i mängd gjorde stugan sä grann, och kakor med sockersirater — minst hundrade var det, minsann!
Ha äniiu ej samtliga gäfvor tili lyckliga brudparet ländt? Nej, bymjolnain synes vid trüskeln att lämna ocksä en present.
Det var gamle mjülnar Mohorko. Hans täppa i ryktbarhet stod för priiktiga mnllbär i dalen bland pilar vid brusande Üod.
20
Dar nere i dalen vid Hoden gick ständigt hans slamrande kvarn, oeh tröget vid malningen hjälpte Kejenka, hans blomstrande barn.
»Hvad, granne! har du oeksä kommit med gäfva — helt visst är det biir.» En korg, med en duk öfverdragen, försiktigt i handen han bär.
Den lomhörde mjölnaren tittar omkring sig förlägen, men kilrf och säger med dundrande stämma, i det han förärar sin skärf:
»För brudgummen är denna korgen frän oss i all ära och tukt. Mä bruden och gästerna äfven t'ä se denna ljutliga trukt!
»Hur vackert den inlagts och lindats — den konsten vär gamma förstär. Med hälsning frän kvarnen i dalen som bröllopspresent du den fär.
»Skog, vingäi'diir, hvitrappad stnga och äng du i herngift skall fä. I)ä kan man ocksä, küre graune! ett dundrande bröllop bestä.
»I ären förmogna och rika;
vi, stackare, jämt lida svält.» —
Sä gick han sä fort som han kommit,
se'n korgen pä bordet han stallt.
Man skyndade t'ram att beundra och nyfiket lyt'te en flik. Dar lag en lifslef'vande ängel .... Kors, hvad han var brudgnmmen lik!
Spelmännen de logo vid spisen; man log i diskant och i bas. Men brnden, an mera förliigen, satt tyst pä sitt bröllopskalas.
*-
■J2
DEN STEMME
FRÄN OSSIACH.
ag hälsar dig, du gamla och mörka klostennur. ■lag hälsar dig, du iusjö i grönskande natnr. Du Kärnthens sköna pärla! Du undangömda bo! Skall jag hos dig väl finna mitt hjärtas sviinna fO?»
Hvem är den obekante, som tänker sä för sig, i det han nalkas Ossiach pä furukantad stig? Förnämlig är gestalten och ridderligt hans skick; hans kinder äro bleka, men glödande hans blick.
Den främmande frän kullen tili klostrets port gär ned, dar han af gamle priorn Mir hälsad med »Q-uds fi-ed!». Men främlingen ej Säger ett ord, ty stum hau var; han ät abben blott lämnar ett öppet bref som svar.
23
»Hvacl läser jag i brefvet?   Du kommit hit frän Born och önskar att fä stanna uti vär helgedom. Välan!  Träd in, du fromme!  Ar hägen ren och sträng, skall du med lätthet tjäna hos oss som klosterdräng.»
Sä togs den stumme gasten af klosterfäder mot och skötte grofva sysslor förutan minsta knot. Han allra först var uppe vid tredje hanegäll, och sist han gick att sofva uti den sena kväll.
Hans namn man icke visste, ej hvarifrän han kom; hans fosterland och hembygd — det sporde man ej am. Sä okänd som han kommit, förblef hau alla dar, och frägor icke bätat, dä han ju döfstmu var.
*
Men plötsligen ett ilbud tili priorn kom en kväll att genast gä tili tjänande klosterbrodems cell. Dar lag den arme dödssjuk med rosslingar i bröst, beredd att göra bikt och fä sakramentets tröst.
»Dig, dyre klosterfader, jag tili min dödsbädd bedt» Hvad, kan den stumme tala?   Har här ett under skett? I klostret har han vistats och tjänat Ären sju som döfstum.   Bäde höra och tala kan han nu!
24
Frän läpparne, som hviska, abbeti bestört fär del af den förmente stummes förvillelser och fei oeh hur en gäng han hade i plötsligt vredesinod dräpt Stanislaus, bispen, och gjutit heligt blod.
När tredje dagens solhvarf begynt i Ossiachs dal, frän klosterkyrkan hördes en klagande koral I kistan midt i kyrkan den stumme drängen sof, och svarte priorns mässa ljöd tung och dämpadt dof.
Frän fader Tenhos läppar sä bönesucken ljöd: »0 Gud! din näd kan frälsa en själ frän syndens död. Den stumme syndarn ödmjukt har fullgjort botens kraf. Förskjut ej Polens konung, vär broder Boleslav!»
26
FÄHJKAHLEN.
den mäktiga Save och flyr tili Donaus bredare fära.
En bat gungar nära vid Strand, och ensamme fiskarens hand trött hvilar pä orörlig ära.
»Hej, gubbe! här finns ingen bro.
Tag genast ombord oss och ro
fort öfver den brusande Save!
En turkisk dukat eller tvä
i hederlig lön skall du fä;
ett nej — och dig Hoden begrafve
2(1
»Forstummats ha lunder och fiilt, och sorglöst de kristne i tält nu sofva och farorna glönima. I nattens beslöjande dräkt vi svepts för att utröna käckt, hvar fiendens trupper sig gömma.»
»Ert guld jag ej äträr som Ion, ty gratis tili svar pä er bön jag vill öfver floden er föra. Mitt gränade hufvud ej räds ert grufliga hot, ty jag gläds att eder tili viljes i'ä göra.»
Sä ut öfver vag sig hege
i bäten spionerna tre;
men fiskaren ror och blott stirrar
pä hvirflarnas skummande strät,
som hotar med lekfullt försät
allt, som sig i häxdans förirrar.
»Ja, dugande är du minsann. Ej_ käckare färjkarl man kan fä se bäde fjärran och nära. Ha vi nu ock tur i värt rön, sä vinkar en glänsande lön, som paschan oss lofvat förära.»
•27
»Pass pä!» sade fiakaren koi't och slungade äroma bort. »Vi bäda fätt Ion för vär möda!» »Fördernde gjaur!» — Sä i kvaf sjönk bäten i hvirflarnas graf, som trotsigt ocli jnblande flöda.
28
DEN NATTLIGA VANDRERSKAN.
^j^id sken, som berusar, frän Drave det brusar.
»Ko, färjkarl, mig öfver med bat! Ty rast jag ej finner, form mänen försvinner,
och läng är min nattliga strät.»
Vid mänsken, som rnsar,
frän Drave det brusar. Pä böljorna farkosten flog.
Liksom i förbidan,
hon satt dar vid sidan af färjkarln — stum, dyster och hbg.
29
»Din kropp tyckes vara
af benknotor bara, och rosslande suckar du drar.
Och ügonen rödä
som kolbitar gl Oda. Sag, är du en mänska?   Gif svar':
»Du stannar pä vagen
och stirrar förlägen? Rads icke! Ro bara framät!» —
Se! kvinnan sig stracker
i höjden och räeker med armarne färjkai'lens bat.
Vid iniiiisken, som rusar, frän Drave det brusar.
Mot Strand Stüter farkosten snart. »Du hotfulla kvinna Till strax du fürsvinna?
Betala mig fürst denna fart!» —
»Ej spjämande straf van
mig motstär.   Med bäfvan betraktas min hotande band.
Ej ens skyr jag frästen,
forty jag är .Pesten och ämnar nu gästa din Strand.
SO
»Jag allestäds kryper,
ock alla jag stryper. Men dig vill jag visa en näd:
All jämmer ditt öra
skall slippa att höra — din död varder smiirtfi'i oeh bräd!
31
DEN
SISTA VAKTEN.
mörkret gick han dar pä post; hvitt glänste skägg och här af frost.
Men frän ett stätligt, upplyst hus förnam han svagt niusikens brus:
Ty garnisonens general
stallt tili en stor supe med bal.
Champagnen flödade och sjöd; orkestern trolskt tili danser bjöd.
Förföriskt skymtade i vals
halft blottad barm och naken hals.
32
Därutanför är ock en bal
frän bergets topp tili vintrig dal.
Och danserskan är stormens mö, som tumlar om i is och snö.
Soldaten dock i stormens tjut stär tröget vid palatsets knut.
I natt sin sista vakt han har — i morgen re'n han afsked tar.
Men i den man som natten skred, allt Hiera stürmen tjöt och kved.
Och kölden skar tili märg och ben, och isande Orkanen hven.
Dar sä hau vandrar upp och ner, hans steg förslappas mer och mer.
Men hjärtat varmt och eidigt slog, ty hän tili södera tanken drog;
tili södern, tili ett soligt hem, dar köld ej isar lif och lern.
Re'n niista inorgou hau ja fär sin frihet och tili hemmet gär.
Mä stormen med sitt vilda tjut upptorna snö vid slottets knut!
Mä kölden göra stel hvar lern — han har ju redan kommit hem!
Han stär vid stugans dörr igen och ser sin brud, sin hjärtevän.
O söderns varma stjärnenatt!
Hur doftande! hur ljumt och gladt
»Sä snart det blifvit riktigt dag, vi skola vigas, hon och jag.»
i
Och si! det dagas. Munter lät af spei man öppnar bröllopsstät.
Men einlast balorkestern när tili gatan ut, dar posten stär.
Hau stär dar stödd mot sitt gevär tili döds af köld hau frusen är.
34
SLOVENISK LEGEND *)
knackar tre gänger pä himmelens port och ropaa:  »Hit in vill jag slippal» Sä frodig och sali stär pä vaktande ort sankt Peter med skramlande knippa.
*i Üetta poem, som väl torde vara det yppersta af Askerc' satiriska diktning, ■krät'ver en historisk förklaring för den svenske läsaren. Primus Tmb ar ;i508—1586) var för den sloveniska litteraturen ungefär nvad Luther var för den tyska, i det han pä sitt modersmal öfversatte bibliska skrifter i protestantisk anda. Den österrikiska "mot-reformationen" kväfde dock snart denna national-protestantiska rörelse, och särskildt Laibacher-biskoparne Tekstor och Hren verkade nitiskt i ka-tolskt syfte och lato bränna nästan alla protestanfiska skriiter i Kraia och. Steiermark. — üäremot utmärkte sig biskop S to tusek it 1862, för kristlig tolerans och folkbildnlngsnit. — Den i diktens slnt omnämnde Preseren (f 1849t är slovenernas na-tionalskald.
1 stallet for den slaviske aposteln Cyrill har originalet denues broder Methodius, hvilken ander päfven Nikolaus I och Hadrian II predikade den ortodoxa läran bland tjecherna.
36
Han främlingen matte frän tä oeh tili topp: »Hvem är du, o pilgrim frän jorden?» — »En stackars sloven, som ej mistat allt hopp om plats vid de himmelska borden.» —
»Sloven? Ja, jag künde just tro det, min själ Dar trifs man ej riktigt, man Säger. Du sade din fosterjord därför farväl och sökte värt himmelska läger.
»Här träffar du folk af den finaste ton och helgon, de största oeh bästa; men af din förslafvade lilla nation martyrer blott finns för det mesta.
»Men innan Gud Fader sin himmelska famn mot dig breder ut för beständigt, var god och förtro mig ditt ärliga namn! Ursäkta! Här är det nödvändigt.»
»Mitt förnamn är Primoz och Trubar min ätt. Här har man mig kanske i minne.» Sankt Peter log nädigt: »Det läter honett! Jag skall höra efter dar inne.»
S6
Den himmelska aalen sken bjärt som i brand af strälar och flammor sä klara. Sankt Peter inträdde med nvcklar i hand tili himmelska helgonena skata.
»Dar utanför väntar frän tärarnas dal
en herre — förknnnade Peter —
hau ödmjukt har bedt mig omplats i er sal,
och Primoz och Trubar han heter.»
Herr biskopen Tekstor dä inföll:  »Hvad? Hanl Har vagen hit upp han ock funnit ? Jag trodde, att dertne [örtappaile man i helvetet redan förbrunnit!
»I heia mitt stift sökte Trubar en gang de snärjande näten utspänna och göra af fären ett osaligt fang, som herrarne väl torde kiinna!»
»Guds kors!   Den sloveniske Luther ar hiir! — sä biskopen Hren hordes klaga. — Här uppe ej ens han oss trefnad beskär. Nej, äter dit ner mä han draga!

»Sloveniska heliga skrifters försät
han spridde i tryck utan iinda.
Jag brande nog upp dem, hvarhelst jag kom ät
— tyvärr blefvo alla ej brända!»
»Betank dock! — tili orda bisp Slomsek nu tog—
besinnen, o heiige bröder!
För tre hundra är sedan Primoz ju dog
och är väl füljaktligen döder.
»Ej fanns pä min tid i sloveniska land kvar spar af hans kätterska lära. Sä räckom därför en försonande hand ät brodern tili himlarnes ära!
»Betank! Pä värt älskade modersmäl han först böeker ät folket har skrifvit. De synder, för hvilka han lystes i bann, af Gud re'n förlätna nog blifvit.»
Sä vardt dar ett gräl med dispyter alltjämt i heia slovenska partiet, och öfriga helgon begynte med skämt att lyssna tili ordfäkteriet.
Med heiige Simeon Augnsthi iitbytte smä tokroligheter; Quirinns sig sällat tili bisp Victorin och sneglade spefullt pä Peter.
En päfve sig vändt tili aposteln Cyrill och hänlog:  »Min broder! här hafver du bästa beviset pä hur det stär tili med endräkt och sämja bland slaverl»
Smä gyllene änglar i fläktande krets
kring helgonen ängsligt sig svinga,
och Petrus — allt annat. än glad och tillfreds
stär häpen med nycklar, som klinga.
»Tyst!» tränger frän Guds majestätiska tron en röst genom himmelens eter. Stum varder slovenernas disputation, dä Gud ger ett tecken ät Peter:
»Er Trubar vid skärseldens glödande härd har hittills tillräckligt mäst kväljas. Han dock för det goda, han Utfort, är värd nu mer att bland eder fä dväljas.
89
»Enär pä sloveniska han först har Hirt er bedja och psalmerna sjunga, ett 'Heiig o heiig!' mig evigt är kärt ifrän hans sloveniska tunga.»
I läset vreds ny ekeln, nu knarrade det, och Trubar af Petrus inledd.es. Bland slaviska broder (tili mängens förtret!) en plats af Gud Fader bereddes.
Preseren sprang genast emot honom gladt: »Här först du af mig vare hälsad, ty efter'ärhundradens tyngande natt var bygd genom dig "blifvit frälsad!»
10
UKRAJNSK
BALLAD.
»jLgÜvi, pater, skynda bort i kväll? Härbärge bjuds dig i mitt tjäll,
och snart fördunklad worden
är den ukrajnska jOrden.
»Helt visst du trött och hungrig är.
Men bröd och salt du rinner här, och i mitt hus du äger för natten tryggadt läger.» —
»Gud löne dig, du ädla fru!
Men bo ej andra här än du?
Hvar är din man? Kanhända
om kort han hem skall vända.» —
41
»Min man rest bort för länge se'n, längt bort och vände ej igen.
Tre länga är sä svunnit
och mig allena fuimit.
»Han hädan tili Moskva först for, tili Novgorod och se'n, jag fror, bort tili Sibiriens trakter att söka guld i schakter.» —
»Hm- gär det dä med hus och gärd Kan du därom ha noggrann värd? Har du ej barn och fränder tili hjälp med starka hander?»
»Mitt hus har himlens öfverflöd: den gyllne tegen ger mig bröd; mitt stall har getter fina, och honung skänka bina.
»Min ende son — Gud vare tack och pris! — han är en god kosack. Men själf jag styr och ställer oeh som god husmor gäller.
»Men, gode munk, allt jordiskt väl kan lätt fördärfva mänskans själ och loeka i försäten ifrän den rätta Straten.» —
42
»Din gast har Herrans rätt och plikt att ge dig aflat för din bikt.
Sä mä du hjärlat lätta
och synderna beriitta!» —
»Tre resor har jag synd begätt; jag tynges af ett trefaldt brott,
jag felat trenne ganger.
Gif lindring i min änger!
»Jag lofvat att med trofast själ jämt bedja för min makes väl.
Men stundom jag det glömde,
och samvetet mig dömde.
l
»Jag tili hans minne hade satt en rosmarin.   Nu stär den matt,
ty vattningen jag glömde.
Ny synd mitt hjärta gömde.
»En yngling kom frän fjärran Strand tili mig med luta i sin band,
han sjöng i ljumma nätter
om värt Ukrajnas slätter.
»Han prisade kosackers mod och sköna kvinnors heta blod.
Af röst och luta fangen,
jag föll för tredje gängen.
»Min synd vär Grud förläta kan für mina kval.   Men skall väl' hau, när hem han kommer äter, hur än jag ber och gräter'?» —
»Förklädd din Taras re'n är här och ger dig allt, hvad du begär. För dina synder svära kom i min famn, o Zora!»
II
SLAGET
VID
PIROT.
(Frän serbisk-bulgariska kriget nov. 1885.)
konung! värt spei iir förloradt, och fallet värt Pirot re'n Ur. Bulgaren pä slagfältet segrat, och krossad är serbernas här.
»Bulgaren i Pirot huserar och kosan mot Nis redan styr. Här kan du ej känna dig säker; hast vore, om genast du flyr!
»Mot Belgrad — värt fosterlands hjärta —
bulgarerna snart rycka an.
Ditt lif och din krona, o konung!
vi frnkta, förlora du kan.»
45
Tyst konungen budskapet hörde, och skuggan pä pannan äs lag, dä särade kämparnes förtrupp dit lande med sjukvärdens tag.
I Nis mnbnlansernas bärar sig rörde pä gator och torg, dar kungen bland tigande mängden besag denna taÜa af sorg.
Han böjde sig ned tili den forste: »För mig har du lidit och stridt — sä nämn mig din yttersta önskan! Hvad helst du vill ha, vare ditt!»
»Vid Morava lefver min fader. Pä tröskeln jag ser honom än mot landsvägen stirra och undra: när kommer min Marko igen?
»Förgäfves den gamle mig viintar; ej mer fär han höra min löst; förgäfves han stirrar och spanar — sä skänk honom du nägon tröst!»
Och knnungen sporde den andre: »Din tapperhet kräfver sin lön — sä nämn mig din yttersta önskan! Din furste skall fylla din bön.»

»Längt bort tili den brusande Drina, tili stugan — dit trängtar min själ att kyssa min huatru oeh barnen oeh ge dem mitt sista farväl.
»Hur skall min familj mig förutan
i hunger framsläpa sitt lif?
Jag armod som arfvegods lämnar —
0 konung! en fader dem blif!»
Oeh kungen sig närmar den tredje: »Min son! du ock kämpade bra. Sä nämn mig din yttersta önskan — din konung har redan sagt ja.»
»Ej väntar mig älskande maka, ej hem eller far eller son. Ty ingen mig saknar i världen, som nu jag skall skiljas ifrän.
»Att dö för att se'n slippa lida — det vare min endaste tröst. Men värre an dödliga säret är kvalet, jag bär i mitt brüst.
»Jag lider af nesliga skammen, att Kain och serb äro ett.
1 mord pä naturliga brüder mitt folk har sin ofärd beredt.
17
»Min konung! när döden mig kysser jag svär, sä att höras det kan: eho som mot bröderna hetsar lians bröder — fördömd vare han!»
48
EKG
FRÄN
BALKAN.
(Vid Östrumeliens iorening meil Bulgarien.)
jtpivad ljuder frän Balkan för sus vidi öfver berg och ängar? Det hörs än vildt som stormens brus, an mjukt som spei pä strängar, än gladt som klangen af pokal och än sublimt som en koral.
Marica! öfver slätter sjud och vattna brödralämler! Ett glädjebud, ett segerbud du med din b'ölja Sander, att dina söner manligt stridt, att ditt Bulgarien är tritt.
■f'.i
Var glad med oss som förr och sjung,
Balkan, du gamle jiitte!
Som ett förenadt rikes kung
dvi kvonan pä dig satte!
Din breda skyddsmur hör oss tili,
om fienden oss söndra vill.
Europas statskonst har t'örlist
i diplomaters vända.
Det korthus, som de byggt sä vist,
ej mäktade bestända.
Wen är ändä mera stark
än alla skrit'na pappersark.
Marica! ila fram med sprang och smek förenta stränder! Förkimna högt din segersäng, som höre tili fjärran trainier: Bulgaren blit'vit tri och vrok it'rän sin nacke nesligt ok!
50
PERUNS OFFERPRÄST.
\;id Oder har folket församlats tili lek, och ekot af Sänger pä slätterna skallar; vid Oder stär lammig pä kullen en ek; vid eken Permi*) man med offer äkallar.
Pä ängen det vimlar och skimrar af folk; sä mänga ej förr hafva kommit tili Stades, och höfdingen Trdoslav, städse en tolk för böner tili gudar, ät offringen glädes.
Till gördeln hans gränade skiigg Inniger ned; kring axlama fladdra hans snöhvita lockar. VTid altaret stär han pä fädernas sed och offrar ät guden med ödmjuka bockar.
*) Thor i den slaviska mytolog'ien.
öl
»Permi! Du den främste i gudarnes värld, med hufvud af silfver och skägg i förgyllning! tag mot som vär sista undäktiga gärd de ringlande rökinolnens blygsammn hyllning!
»Vi offra dig signade hvetekornsbröd,
vi offra dig rostade dufvorna tvenne.
Vid äsyn af altarets heliga glöd
vär brinnande kärlek och vördnad du känne!
»Hvad? Vill ej Perun längre höra vär bön? Se, fiender hota . . . Du sofver, du hvilar?! Hvi jagas de icke pä flykt af ditt dön? Hvi krossas de icke af eldiga pilar?»
Dä glänste i solen af lansar en skog — de kristne sig närmade hedningara stränder. I spetsen för hären en furstbiskop drog med korset bögt lyftadt i krigiska händer.
»Du, hednahund, tig!» Afven svärdet blef höjdt af bispen, som ledde den stormande hären: »Allt Pommern sig redan för korset har böjt; blott I gören motständ och trotsiga ären.
»I mästen auamnia värt heliga dop, som lycka och sällhet för alla betyder. Men vägren I — död ät hvar tredskande hop! Vär käjsare Ottos befallning sä lyder.
52
»Ja, dop eller död!   Väljen själfvn, men fort Men utan betänkande svarades: »Döden! Ej kärlekens tro tili er lära I gjort; med helvetets fasor I gän och fiiröden.
»Ej bryn I er om eder mästares ord; I viljen blott vidga gerinanernas styrka, och girigt I trakten att vinna var jord, den keliga jord, som vi vant oss att dyrka.
Ken slaverna ringats af järnhärda band, och bukiga sköldarne Trdoslav klämma. 0 offerpräst, ve dig!   Ve heia ditt land! och ve dig, Perun! Dina blixtar ej skriimma.
Hvi rister du bladen, du äldriga ek? Hvi susar det sorgset i lummiga grenär? Förnimiuer du kanske den blodiga lek, som nu har begynt uppä heliga stenar?
Pä altaret, rest ät Perun och hans fest, föll Trdoslavs hufvud för blixtrande bila; tre tagende bröder och systrar därnüst — tre tusen martyrer tili gudarne ila.
-*-
53
HOFNARREN.
H varför lutar du dig tankfull, dyre Ali, vise Ali? Se det haf af yster glädje, som i hofvets salar svallar!
Hvarför stär du tyst och tankfull? Se, hur parvis hofvets prinsar och prinsessor lustigt dansa, sväi'vande i dansens ringarl
Fida du i viirlden färdats. Nämn det hof och nämn det rike, dar det firas muntra fester mera praktiga än mina!
54
Se briljanterna, som blixtra uti sultaninnans krona! Har du skädat ädelstenar mera lysande och sküna?
Se Aidas pärlesmyeke! Har du förr pä kvinnohalsen pärlor skädat mera klara eller renare än hennes?
Har du nägonsin sett kedjor af metall mer tung och äkta än de gyllne länkars kedja, som af paschan Jusuf bares?
Och mer sagolika dräkter, väfda af det bästa siden! Mera smakfnll skrud ej finnes än hos dessa odalisker. —
Narren Alis bjällra skramlar, och pä sned hans lufva ruskar; som nr dröm han väcks och vrider munnen tili ett bittert löje:
»Stenar ädlare jag skädat, pärlor renare jag funnit, dräkter dyrare jag känner, tyngre bojor äfvenledes.
6B
»Ej behöfves söka länge att, snltan, dig öfvertyga, att din narr, den vise Ali, icke sanningen förclöljer.
»Dyrare än hofvets siden äro bondens grofva kläder, dem han själf i ärbar möda och sitt anlets svett förtjänat.
»Tyngre än de gyllne kedjor, hvarmed flärdens narrar smyckas äro järnets härda bojor, som mitt folk i träldom tynga.
»Renare än alla pärlor äro millioners tärar, som i ve för din skull gjutas, att du mä i vällust frässa.
»Och de bästa diamanter äro dessa helga droppar, som frän mannens panna falla, da han straf var för de sina!>
— * —
CAL1GULAS LKKSAKKR.
"®et skallar af lurar i dal och pä berg, och spjuten, i solskenet glimmande, svängas. Pä slätten vjd Rom uti skiftande färg de obfverskädliga trupperna trängas.
Hej, Cajsar Caligula!   Lifvet är sällt!
I dag är du äter den firade hjälten.
Pä kullen du slagit ditt skuggande tält
och mönstrar din här, som sig breder pä falten.
Församlad Senaten för käjsaren är,
patricier stä dar i rader och bocka;
af yppiga kvinnor finns ocksä en här,
och spelmän med sängare glädtigt sig skocka.
.-.7
Pä strider och Öfningar käisaren sei' — den krigiska stäten ät honom är ägnad. Hjiirtinnerligt godt hau i välhehag 1er, och härdt klappar hjärtat af högmodig fägnad.
Ren taffein är färdig med bräddad pokal, och slafvar med blommor de drickande kraus»; rlüjtbldsare bjuda tili yr bacehanal, och danserskor nakna för käjsaren dansa.
Men trupperna jäktas dar ute pä fält
och drabba med mordiska redskapen samman,
da käjsaren ander sitt snükvita tiiJt
re'n balfdrucken lullas af rusande ganunan.
Dä närmar frän Horn sig en öfverstepräst. och stiger frän muläsnesadeln pä marken: »Frid Jupiter skänke ät dig och diu fest!» sä hälsar den äldrige ödmjakt monarken.
»Jag hörde pä längt hall trumpeternas klang, och medömkan grep mig med landtmännens pina. Du idoga bünder frän plogharfven tvang och lät undersätar af hunger förtvina.
»Af krigsoket tyngs hvarje lif, hvarje lern; (litt roinerska världsrike stönar och kvider. Fürbannelser hopas frän sköflade hem, och allt för din skull uti fattigdom Uder.
»Nog länge din här du för fälttäg beredt — med segrarnes hvila dess möda förljufva! I templet hvar dag jag tili krigsguden bedt, att romarnes fiender snart du mä kufva.» —
»0 saneta simplicitaa!» — härvid tili skratt Caligulas anletsdrag hänfullt sig vredo. »Du tror, filosof, att jag är sä besatt, att blott mot barbarer min här jag gor redo!
»0 nej! Hvad bekymrar mig folk eller land? för romarnes skull jag ej alls gör mig möda. Förstär du? Jag roar mig bara. ett grand och söker de längsamma timmarne döda.
»Jag ledes att sitta vid dignande bord, jag leds vid att proppa den späckade um gen; mitt üra har tröttnat pä skaldernas ord, och ögat föraktar nu kvinnobehagen.
»En hvar för sitt nöje ju väljer en sak allt efter sitt tycke och älsklingsideer, och Roms imperator har ocksä sin smak, hans leksaker äro — ha ha! — hans armeer!
»Ett tidsfördrif är det att att skäda den glans, som sprides pä glätten af granna Soldaten; en ypperlig leksak är blixtrande lans — det bidrar förträffligt tili smältning af maten.

»Som tidsfördrif väljer jag truppenias kamp i öfvande lekar — tili dem stär min Inst». Vid pansarens rassei och hot'varnes tramp jag 1er ät de svettiga kroppar, som pusta.
»Det roar mig äse och köra pä nöd; mig änkornas tärar afloeka ett löje. En leksak är truppernas lif eller död. All världen är tili för ciesarernas niije.
»Ja, allt är för oss — för värt tidsfördrif blott, för grannlät och lekverk vid käjsarens fester. Hvurför ha vi annars väl romare fätt och präktige gndar och lydige präster?
»Och se, hnr de offVa sig gärna för oss I Fast föda och dryck knappt de fätt Here dagar, de glädtigt marschera och leka och släss och trösta sig med att det mig sä bebagar.
»Beläten är gallier, glad är spanjor; jag nämnes i skythernas tacksamma böner; i träldom germanen sig upphöjd dock tror, och lustigt ödmjuka sig Afrikas söner.
»Sa l-oeu er ca?sar lydaktigt och snftlltl Förkorten med skämtet hans träkiga stunder, om själfva I ocksä fürgingens af sviilt och romareväldet därvid ginge under!
Uli
»Nä,.gubl>e! En droppe falerner du tal?
Caligula, güdarnea like, iskiinker
och beder dig tömma för honom en skäl.
Du rill ej! . . . ha ha! Du pä folket väl tänker!
< ■ 1
SATANS
nön.
*-vg) hvad viisen och lät! 0 hvad jämmer ocli grät
inom helvetets väldiga mnrar!
Hvarje golfsten i salen af tärar var vät,
som af synda.flodspröfnhigens skurar.
»Ve oss!   Satan är sjuk — han är nära sitt slut!»
om hvarandra förfäradt man ropar,
oeh vid ryktet därom under liiskliga tjut
vardt han uppsökt af sürjande hopar.
Alla tungomäl hördes dar nere i dag ifnin olika zoner och kanter; hvarje folk, hvarje stand af skiljaktiga slag hade sändl sina representanter.
AUa trängas kring tronen, ty dar sitter Han. Se, hur hörnen kring pannan sig ringla! Med ett skogssnär hans harviixt förlikna man kan och hans skäggtofvar vädurlikt dingla.
Hau bär ringar af ormar för prydnadens skull omkring hals, omkring armar och lofvar, och inunder hans mantel, som fällats med gnll, titta fram tvenne riktiga hofvar.
Han med vänster hand kramar ett jättestort klot, med den högra en glödande skepter. När han andas, det är som en bläsbälg med sot: han har astma, trots alla recepter.
Säsom glödkol i pannans urhälkade krök tvenne slocknande ögon sig hvälfva, och inunder hans nos, hvass som näbb pä en hök spotskt de bläbleka läpparne skälfva.
Alla snyfta och grata.   Med ens Wir det tyst, när en gast gär tili sjuklingens läger. Sedan spetsen af Beelzebubs hästhof han kysst och sig harklat, han talar och säger:
»Ofverge oss ej, fader!   Fast modigt vi stridt emot sanning, pä dig blott vi Uta. Allt, som finnes af svart, ha vi kallat för hvitt, oeh som svart vi betecknat det hvita.
ea
»Mänskan spraket som medel för tankarne fätt. Vi med spräket just tankarne dölja. Ur vär mun ströinma orden sa ljufligt» men blott för att däri värt syftemäl hölja.
»Att insniirja allt mänskligt i villande garn är vär heliga uppgift och sträfvan. Om ej du understödt dina vaeklande barn, vi mot framtiden säge med bäfvan.»
Sä en annan gär fram — torr och mager hau är: »Hvar jag finner tvä vänner i världen, deras sällskap jag süker att slita i sär och dem hetsar att gripa tili svärden.
»Ja, att Sondra, förtala oeli rifva itu,
utsä tvedräkt, beljuga och svärta —
det är min sak, och svag jag mig kanner; men du
är ett osvikligt stöd för mitt hjärta.»
Fram nu trippar en tredje tili helvetets tron. Hur han skiner af smink och pomada! Se'n hau hästhofven kysst pä siratlig fason, han begynner med läspande svada:
»Som den ärade talaren verkar i smätt, vi i stört världsutvecklingen frärnja. Utan oss skulle folken och staterna fätt kanske lefva — o ve! — uti sämja,
»För den skull vi oek fylla ett verklagt behof och betrygga den söfvande natten. Utan dig det dock ej vore lätt att fä rof och att fiska i grumliga vatten.
Och en fjärde, som skelade listigt och styggt, frän sin vrä sig tili Beelzebub vände. Med en pung i sin näfve han säg kring sig skyggt. Det var kanske Iskariots frände.
»Satan! varit du har och förblir ideal, och min gud — det är guhlmynt och slautar. För en börs är min själ hvarje ögonblick fal; gärna fader och mor jag förpantar.
»dag för pänningar säljer all äsikt och plikt och min heder — därtill är jag villig. Karaktären värderas med gyllene vikt. Hvem vill köpa?   Den varan är billig.
».lag för pängar öck sälde mitt fädernesland, men jag har ej ett sädant, dess värre. .lag för pängar ock tändes af lidelsens brand, , af begär att bli skapelsens herre.»
Nägon tränger sig pockande frain med besvär; grön turban pä hans hjässa sig höjer. Utan tvifvel en sällsam dervisch det väl är, som för Satan ödmjukligt sig böjer:
65
5
»Majestät! Världen snnrt hotar störta i grus; tidens ondska allt mera sig Oker, ty det mänskliga släktet i skymningen ljus mer och mer eftertraktar och söker.
»Für de dödliges själ varder kunskap ett gift; ljus kau lätt blända människans öga. Mörkrets fiirmän vi städse predikat i skrift, men man börjar nu tro det blott föga.
»Nej, tillbaka igen tili den lyckliga tid, dä man heliga kättarbäl tände, och dä oft'ren för tänkandets frihet med id tili Guds ökade ära man brande!
»Detta ljus ha vi kärt, vi förstä dessa bloss; denna flamma värt hjärta kan värma. 0 vär sol! 0 vär Lucifer! Lämna ej oss! Endast du kan ge mod och beskärma!»
Allt blef tyst uti salen.   Dar suckades blott. Plötsligt Satan uppspärrade käften: »Jag har lyckligtvis icke pä stenören sätt, och förträft'ligt det gätt med geschäften.
»Käre bröder! Till tärar I rört mig i dag, ty med fakta I granneligt styrken, att I alla nug nitiskt hau varit i lag och att mig mer än Herran I dyrken.
66
»Jag (lock känner mig knappast im mera i stand
att er leda ooli styra, dess värre.
I lian ock öfverträffat mig uti l'örständ,
ty eleven vet mer än hans herre.
»Jag har äldrats oeh gränat.  Jag fyllt min mission, och jag väntar ej mera af lifvet. Men ät er kan jag tryggt üfverlämna min tron, och ät eder mitt värf varde gifvet!
»0 gän vidare pä! . . . •»  Men hvem är som sä sent dar vid salsdörren pustande skymtar? »Nio ländernas khan!» — sä det hviskas förent. Som en gödgris han fnyser och grymtar.
»Ber om ursäkt! — mot fronen rakt kosan han styr — Men betank den besvärliga vagen! Och dar hemma jag haft mycket bräk och besvär, sä jag känner mig trött och förlägen.
»Pä mitt fosterlands väl har jag tankt hvar miiuvt; dag och natt jag det ej künde glömma. Sociala problemet jag löst dock tili slut. Hör först pä och du sedan kan döma!
»För mitt harem jag byggt ett storstätligt palats,
dar tre hundrade rosorna glöda.
Ej i östern det finnes en skönare plats;
men det kostat, minsann, ocksä möda!
r,7
»Jag för hästar och lnmdar liit uppföra stall —
veritabla palats äro bäda.
Intet borgarehem mera präktigt du skall
uti heia mitt rike fä skada.
»Karavaner mig bringa hvarendaste dag nya gäfvor ocb skatter,   Det skrymmer! Huru inrymma allt? Hur förbruka hvart slag? Detta vällar mig stora bekymmer.
»Pä tvä läger jag delat allt folk i min stat, och de äro allt annat än lika: tili det större de höra, som icke ha mat; tili det mindre de mätta och rika.
»Till de rikas parti hör naturligtvis jag och min ynnest dem frikostigt unnar. Man kan trifvas bland dem uti lustiga lag utan jämmer frän hungriga munnnr.
»För att tiggare ej skulle slippa dit in och fürstöra vär trefiiga gästning — om den saken jag särdeles lade mig vinn: i hvar stad lät jag bygga en fästning.
»För det allmämia bästa jag verkat sä skönt just i samklang med dina principer. Men af folket jag ändä blott otack har rönt, ty min möda det icke begriper.
Iis
»Mina trälar ej mer Uro nöjda med mig; tyst och öppet de knota och skria. Uti kedjor det rasslar; man uppreser sig. .Ja, de vilja rent af blifva fria!
»Dessa tiggare prata om orätt och riitt; har man nänsin tili fräckket hört maken? Hvad är rättvisa? Detta besvaras ej lätt, och jag själf har ej utrönt den saken.
■
»Millioner, det pästäs, af kunger förgäs,
medan jag ej har aning om nöden.
Nä, än se'n!   Om en hungrig fätt smörja sitt kräs,
han undslipper väl ändä ej döden! ?
»Ja, mitt fosterlands välfärd bekymrar min själ; nattens hvila blir störd af den plägan. Social» problemet förstär jag dock väl, och du hjälper mig bäst lösa frägan!....»
Satan länge i tysthet med löje hört pä, huru khanen sig lärde regera. Men sä reste han plötsligen upp sig pä tä, ty han künde ej hälla sig mera.
Och med klorna pä magen han skrattade sä, att ett tordön i helvetet väcktes. Och dar skrattade alla, sä atora som smä, sä att väggar och trivmliinnor spräcktes.
69
Satan vacklade plütsligt ocli ramlade ner; hans lekamen ur spillror framgräfdes. Död lag Satan pä golfvet och rör sig ej mer: han fätt kramp utaf skrattlust och kväfdos.
7(1
PRAMLOTJA.
®iir den helga Ganges flytev, eremiten Kandu dväljes uti lundens raörka skugga. Hundra är kan dar liar vistats.
Rütter gifva lionom näring; dryek beskärs af källans vatten. Biidd han har, hvarhelst han hvilar, under träd pä mjuka mossan.
Hvar je dag tre resor vandrar eremiten ned tili Ganges, badar oeh sig tvär frän synden, beder fromt, gor bot och fastar.
71
Fäglarne kring honom samlas, sjungande för honom sanger. Själf han sjunger hymn tili Brahma och pä mystisk visdom grubblar.
Hvad som synes mörkt för andra, är för Kandu klart som dagen; lifvets grund och mal han känner och begriper evigheten ....
Gudarne frän sina salar blicka ned pä detta helgon och befara afundsamma. att i helighet fördunklas.
»Hur förhindra denna väda?» sins emellan de sig spörja. Sorlet dock i himlen tystnar, när den vise Indra räder:
»Hvar är vär klenod Pvamlotja, drottningen bland himlafeer? Mä hon sväfva ned tili Ganges och bli sedd af detta helgon!»
N'.'.l tili Kamin -um Pramlotjn i sin underbara fägring, dä brahmanen vid sin veda satt försänkt i djupa tankar.
72
»0 hvem är du, sagoskepnad'? Kandu, väckt ur sina tankar, suckar häpnande och beder: »Lät mig skäda dig, gudinna!»
»Skönt vid mänsken lotus-blumman stiger upp ur djupets vägor och slär ut sin väna krona — mera skön är du dock, kvinna!
»Lät mig se pä dig och_suga blott ett ögonblick din fägring! Lät mitt öga i din ljufhet släcka själens heta lägor.
»Blott ett ögonblick, ett enda! Se, hur mina ögon törsta! Efter skönhet hjärtat törstar, all min själ förtärs af törsten.
»Lät mig se pä dig, betrakta blott ett ögonblick! .. . Försvinn ej Tyst han ser och ser pä henne, tills bak kullen solen sjnnker.
Bittert eremiten suckar: »Ve! I dag jag glömt att bada, glömt att sjunga Brahma hymner; jag i dag all bot försummat.»
73
»Hvad? I dag? 0 lielgp Kandu!■» undrande Pvamlotja mäler, »huudra är pä mig du tittat.» — Alla himlens gudar smäle.
74
KRISJNA.
rÄ-Ut högre upp pä luftens haf osynlig guden simmar. Se, himlastaden Dvarakam snart für hans üga glinnnar.
Det Visjnu är.   I tusen är
pä jorden rächte färden.
Som mänskan Krisjna dar han left
och lärt i mänskovärlden.
Till sina gudabröder in i himlen Krisjna träder. Dar hälsas han af Indra, höljd i konungsliga kläder.
75
Af gudarno välkomnas hau och ätspord blir med orden: »Siig, Krisjna, hur du trifdes dar bland mänsknnia pä forden ?* —
»Odödlighetens lyckobarn, som gudarne sig kalla! Högt öfver världen är det lütt att styra och befalla.
»Men om I vissten, hvilken saft i mänskans ädror rinner, hur HÜigt detta röda blod dar värmer, sjuder, brinner!
»Ej lidelser I hafven känt, ej önskningar och längtan. Af sorg ert hjärta ej beklämts, ej klappat bögt af trängtan.
»Hvad lifvets ros och kärlek är, I, gudar, icke veten. I kännen ej det paradis, som fröjdar mänskligheten.
»I veten intet om försät, om kamper utan ända. I veten ej af synd och fall och straff för de elända.
76
»I veten ej af skräck och hopp, förtvitian eller nöden. För er är träldom obekant, och obekant är ilöden.
»Allt, gudar, jag pä jorden lärt, dar jag fätt le och kväljas. Jag längtar därför dit igen; hos mänskan vill jag dväljas.
»Behauen eder evighet! Er förniän är den vorden.» — Som Buddha Visjnu ater Steg i mänskohamn tili jorden.
TT
SYNDAREN.
^id Ganges vid faeklornas pä stengolfvet I midten stär
i ensliga tjället mystiska sken, munkarne sitta.
Buddha allen.
De tankfulla stirra, pä golfvet med pannan af händerna skymd och tiga, som vore de väsen ifrän nägon främmande rymd.
Nu tystnaden brytes af Buddha: »Firnis här nägon syndare än? •lag ännu en gang täckes spijrja VW liikten fnllstäridig? Bekämt
TS
»Ve den, som en synd vagat dölja, som djärfves fürtiga ett fei! Hau aldrig förcnär blifva heiig, skall ej af nirvana fä del.
»Om ingen har mera att yppa, välan . . . .» Under rodnande skain en enda — den unge Ambattha — sig rest och tili Buddha gär fram:
»Jag syndat, o mästare böge! är saker tili hemliga brott. Af blygsel jag knappt vägar yppa den grufliga synd, jag begätt.» —
»Rads icke, hur svürt du än felat! Ditt blod var kanhända för hett? Du kanske i ffickornas ögon för djupt och för länge har sett?» —
»Jag tankte, o vördige fader! Med hjärnan för mycket jag tankt. I lifvets och skapelsens gätor för djupt har min ande sig trängt.
»Själf ville jag fingen betrakta i sanningens klarnande luft, all orsak och mening i världen bedöma med eget förnuft.
79
»Ej griins eller skrankor jag satte för tankarnes hejdlösa flykt. 0 ve!  Det för Brahma är syndigt. Hur gudlöst jag handlat oeh styggt!
»Hvad heliga Vedas ha skrifvit — i det fä vi forska.   Ej mer! Fürmätet det vore att tränga sig djupare in eller ner.»
I förstone Buddha stod hupen, och munnen tili hänskratt sig drog. Men-blickande gladt pä den unge, tili orda han leende tog:
»Hvarför har dä Brahma förlänat ett hufvud pä kroppen ät oss? Hvarför har han tändt i var ande en gnista för Üaminande bloss?
»Hvi har du fätt händer? Att verka! Hvi fötter — om ej för att gä? Och hufvud du fätt för att tänkn, att blifva gudomlig ocksä.
»Och därför ju mera du tünker, dess mer skall du Gud blifva lik, dess mer skall du närnia dig Brahma. För den skull ej tänkandet svik!
80
»Hilf tänkandet kürt, min Ambattha Lät världen bli upplyst och fril Förkättra dig dävför brahminer, sä finn dig med lätthet däri!»
81
DEX FÖRSTA MARTYREN.
.®et väldiga bälet har staplats, och hon bindes fast pä dess topp. Till aska skall eklen förvandla raartyrens jnngfruliga kropp.
Dar stär hon vid skampälen fjättrad, och klädnaden slites i sär. En lefvande, fager gudinna, en Nil-landets dotier hon Iii'.
Hon spotskt blickar nedät.   Af vinden bestryks hennes srallunde här. Pä torget i Menitis allt folket i nytiket bidande stär.
82
Hon spanar med blicken i fjärran; den tänds af en änderbar brand. Kanliiinda hon upptäckt dar borta sitt eviga fädernesland.
Fram bäras nu brinnande faeklor tili kyrkans och gudarnes fest, oeh Apis' lydaktiga svenner förnimma sin öfverstepi'äst:
»Ej veta vi, hvadan hon kommit, ej hvar hennes fosterbygd är; vi hennes föräldrar ej känna, ej heller det namn, som hon bär.
»Ej Nilen har sett henne födas — den heliga Ganges fastmer. Kanhända frän Babel hon kommit, kanhända frän Grekland hit ner.
»Allt sedan Oziris oeh I/.is oss lif och förkofran beskärt, och vi ät den heiige tjuren ha offrande dyrkan oss lärt,
»vi aldrig om henne hört talas. Med lögner af nymodigt slag hon tviflar pä heiige gudar och tertiär beständande lag.
83
»Om hennes förvillande läror ej häfden det ringaste vet; uräldriga hieroglyfer i'örkunna ej nägot om det.
»Med gissel, som piskade blodigt, den fräcka vi tystnad befallt. Förgäfves!   Vid Nilen beständigt fövförde hon folk öfverallt.
»Vi slogo i jümhärda bojor bedragerskans armar och ben och trodde, hon skulle förmultna pä fängelsets halmströdda sten.
»Men nattetid reglarne sprängdes pä fängelsets bommade dörr, och rasslande kedjorna föllo — tri stod hon änyo som förr!
»De heiige gudarnes vrede ej ostraffadt kränkuingar täl. Egyptier! Bringom värt offer ät dem pä försonande bäl!
»Brünn kenne!» — Sä antändes balet. Af röken hon snärjes allt mer och sniekes af svedande lägor, men lugn stär hon upprätt och 1er.
s-l
Hvad .skall detta löje betyda, hvad läses i ügonens glöd? Den segrande evighetstanken? martyrskapets trots mot all död?
»O flamma! Lys upp öfver sfinxer! stig upp öfver stolt pyramid oeh skingra den natt, hvaraf världen fördunklas i vränghet oeh strid!
»0 ljus! . . . .» Hennes stärmna förkväfde Till aska vardt snart hennes kropp. Hvar är du nu, djärfva guclinna, hvar är ditt odödlighetshopp ?
Men si! uti stoftet och askan det rör sig i nästa minut. Dar stär hon, den brända martyren, mer mäktig och skön än förut.
»Hvem är du dä, okända häxa? Du, sällsamma fenix, bekänn!» — Hon Säger ät häpnande bödlar och 1er lika trotsigt igen:
»Jag döden med ära besegrat, och odödlig skall jag förbli. Jag heter den eviga tanken, som skall göra människan tri!»
ISKABIOT.
^'ag är ensam omsider.   Bland bnskar och anär
nägon hvila jag Sek. Lang och farlig var vagen hit nt.   Wen här aar
mig ej människors blick.
Genom gator och gränder jag irrade skyggt
som en flämtande bind. Bara bort!  Bara bort! .lag blef buren pa liyki
af en brusande vind.
»Säg, hvar äro de trettio pängarne? Säg!»
skreks med sniket begär. .lag dem slängde i templet.   Bit gär ej min väg.
Spring att söka dem dar!
86
Levi — krämaren — skyndade ut i sin port.
dar han viintat pä lur. »Gratulerar tili goda al'fären, du gjort.
En apostel med tnr!»
Ahasver, gamle skoüickarn, satt pä sin bänk
mellan trasiga skor. »Säg, hvad güiamer du dar under kappan? Betank,
hvad du gör, käre bror!
»Din Messias, som tyngd under korset mäst gä,
ville hvila sig här. Men jag dref honom bort.   1 ditt hjärta ändä
du medlidande bär.»
Bara bort! Men hvarthän? Jag ej vet nägon räd.
Dod? Det fär icke ske! Ar han korsfäst ?   0 nej!   Han kanhända fätt näd.
Hör, hvad väsen!  0 ve!
Se, hur larmande människor packade stä
dar pä Golgatas topp! Höi-, hur väldiga hammare spikarne slä
genom blödande kropp!
Sakta Judas sig närmade skrikande mängd.
Hvad han fruktat, han fann: Pä ett kors var en människovarelse hängd;
det är Han!  Det är Han!
NT
Och Iskariöt säg pä hans lefrade blod.
Manne Iii' ännu fanns? Ja, uppspärradt det stelnade ögat än stod
med en underlig glans.
Fram tili korset han sprang.  Men förgäfves! För sent!
Korsets virke stod fast, och det rep, som de spikade benen förent,
under trycket ej brast.
Se dar gungar för vinden den dödades kropp
med sitt böljande här. För beständigt ha pulsarne hejdat sitt lopp,
och hans hjärta ej slär.
Det blir mörker och dimder.   De döde uppstä
ntur grafvarnas häl, och ett ögonblick väckes tili lifvet ocksa
den atlifvades liäl.
Judas hörde och säg. . . . Für bans syn blef det svart.
Ufvar skreko hans skuld, och af afgrundens andar hans pänningpung vardt
äter rägad med guld.
Själfva himlen hans düdsdom vid tordünet skref
uti blixtarnes glüd. Och det tjüt i Orkanen:  »Iskariöt, lef
tili förbannelsens död!»
AHASVERS HYMN
TILL NATTEN.
?J®et mörknar äter.... Länga skuggor trade vid horisonten fram i stilla väkt, och bade berg och dalar de bekliida liksoui en bär med Sorgens gvarta dräkt.
Och se, dar borta sig ett spöke smyger; den svarta Natten närmar sig hitfit. Liksom en liiderlapp hon gnyr och rlyger pä jättevingar med ett lömskt torsät.
Allt öärmare och närmare hon irrar och snart hon svept mig i sin mantels fiik. Det tyckes mig, att Natten pä mig stirrar med blick, en däres hemska glimtar lik.
89
Jag känner hennes kalla vingars fläktar, kör hennes stämma hväsa skadegladt: »Hveui är det, Ahasver, som kufva mäktar din sol — om icke jag, all världens natt!»
Ja, se pä mig, demon!   Jag dig nog känner. Allt se'n jag dömts att irra världen kring, din mörka blick mig allt för ofta bränner, och äfven jag har särats af dess sting.
Lyss! Till din svarta ära kväder hopen af lejda barder med berusad häg. Hör!  Gatans pöbel skränar bifallsropen. Ja, gläd dig ät ditt stolta segertägl
Du under dina fötter allt förtrycker, när pä din höga tron du dig har satt, och efter dina önskningar och nycker all världen rörs och vrider sig, o Natt!
Ve den, som du uti din trollkrets dragit! Pör honom lyser solen icke mer. Och den, kring hvilken vingarne du slagit, han sjimker djupt uti ditt sköte ner.
Du är pä modet än.   Det spöi-js af inga, hvad som kan följa uti dina spar, om du skall lycka eller ofärd bringa. Du är modern! Du hopens bifall l'ar.

Ja, stirra du, demon, pä mig med häpnad:
Af mig du oek en äredikl skall fä,
ty jag ocksä med lyra är beväpnad,
och tili ditt pris skall jag dess strängar slä.
Om ännu svartare du künde vara, dess mera fager födes nästa dag, och solen skall sig härligt uppenbara att lysa med ett himmelskt välbehag.
För den skull jag ät dig vill sänger dikta, du lömska orm, du fasansfulla Natt! Ditt mörka välde inom kort skall svikta, och därför strängar jag min lyra gladt.
Se, visaren pä uret längsamt skrider, och tiden säkert gär.   Snart timmen slär. Det första hanegället jjöd omsider, och dess signal den sofvande förstär.
Se bakom berget hur det gryr och üammar. Med skära skyar himlen är beströdd. Vik hädan, Natt! Ny tid ny morgen atomar, och uti guldglans varder solen född.
m
DET
EVIGA L.IUSET.
7®är borta stär pä vidstrackt hed ett litet öde Herrens hus; dar brinner dag och natt ett ljus och brinner ändä aldrig ned.
Nur kyrkan är af raörker tackt och stormad af orkan och skur, blir helgonlampan dock ej släckt: hon lyser än pä kyrkomur.
Ar jag ej ocksä ett kapeil, pä lifvets vida hed ett tjäll? Oeh brinner hjärtats altarljus, hvad bryr mig mörka stormars bru
SKALDENS GRAF.
äpür ligger du dä i ditt eviga bo;
här sofver ditt hjärta i ogrumlad ro. Se, tiden har äimu ej plänat det namn, som ät hallen du länat.
Ack! Länge se'n var det du lades pä bär, och dock det mig tyeks, att du framfor mig stär just sä som du var uti lifvet, just sä som om dig det är skrifVet.
Reellen du satt här i munkdräkten grä och mumlade ensam i trädgärdens vrä. Blott rosorna hört dina kväden, och fäglar, som sjöngo i träden.
HM
»Maria tili iira jag sjungit en gang. Nu vill jag begynna en varmare sang.
För eder, sinä fäglar, den ljuder;
er, rosor, mitt hjarta den bjuder.
»För eder jag sjunger min vackraste sang, förtegad för bröder af munklifvets tväng; ty ut mäste tonerna strömma, jag kan dem inom mig ej gömma.
»dag vet, att i graf jag skall bäddas ein kort.
Men sängfäglar! flygen ifrän mig ej bort! Ock upp frän mitt lijärta ur midien mä rosorna blomstra pä kullen!
»I bundratals är skall jag slumi-a i rö;
men doftande rosorna än skola gro. I, fäglar, pä grenarna gungen däröfver oeh visorna sjnngen! ....>■
När enslingens hjarta upphörde att slä, begrofs han dock ej uti trädgärdens vrä.
I kyrkan man jordade benen
inunder den glättade stenen.
Här har han dä funnit sitt eviga bo, här sotVer hans hjarta i ogrumlad ro. Pä hallen bland mossiga grafvar hans namn, knappast läsbart, jag stafvar.
Men sängen, .som Stanko ät lunderna gaf, kan den lysa upp ock förljufva Irans graf? Fä näktergalstoner kär flöda, ock kur kunna rosor kär glöda?
Jo se! Mellan örter och lummiga snär bland brokiga blommor din grafsten ju stär,
och solen bland hällarna skiner
pä klosterkapellets ruiner.
Ha stormarne här farit fram med sitt brus och bräckt alla murar af klostret i grus blott för att din önskan förklara och ännu din dödssäng bevara?
Hör, huru det tonar frän hundratals bröst: Ät fäglarne munken bar länat sin röst: Vid doftande rosornas skimmer hans längtande säng jag förnimmer.
Den sängen, deu sängen jag känner igen;
om frihet ät mänskorna sjunger den än, om hopp, som för tidigt blir jordadt, om frihetens verk — ofullbordadt.
95
INNEHALL
Till grefve Carl Snoilsky s/ix 1841— 1901..... 5
Min sängmö...................... 9
Tre var.drare...................... 11
Balladen om jordbäfningen............... >3
Slottsruinen....................... 16
Bröllopet i Log.................... 19
Den stumme frän Ossiach............... 2 3
Färjkarlen....................... 2<5
Den nattliga vandrerskan............... 29
Den sista vakten.................... ?2
Slovenisk legend.................... 3 5
Ukrajnsk bailad.................... 4'
Slaget vid Pirot.................... 45
Eko frän Balkan.................... 49
Peruns offerpräst.................... 51
Hofnarren....................... 54
Caligulas leksaker................... 5.7
Satans död....................... 62
Pramlotja........................ 7'
Krisjna......................... 75
Syndaren........................ 78
Den första martyren.................. 82
Iskariot......................... 86
Ahasvers hymn tili Natten............... 89
Det eviga ljuset.................... 92
Skaldens graf..................... 9 3
A00000349791A